Burzum - "From the Depths Of Darkness"

Jag sitter just nu och lyssnar på den försenade Burzumskivan, för första gången. Jag snackar alltså om nyinspelningarna på "From the Depths Of Darkness". Äntligen fick jag min vita vinyl hemskickad och nu är det hög tid att lyssna rejält med en kopp té i hand.

Min omedelbara reaktion är att det låter fruktansvärt bra. Jag har sett fram emot detta. Som jag skrivit förut så tycker jag denna idéen var spännande, inte alls onödig som vissa finner den.
Tidiga Burzum har sin charm, och det var nästan det första jag hörde i black metalgenren tillsammans med Mayhem och Darkthrone. Jag specialbeställde plattorna i den lokala skivhandeln (som gick i graven, tyvärr) och väntade några veckor tills de dykt upp. Och vilka monster det var! Primitiv norsk metal. De förändrade mig.
Och nu är Varg igång med en jävla fart igen, efter briljanta "Belus" och lite mindre märkvärdiga men godkända "Fallen" möter han sig själv. Gamle mannen möter den rebelliska tonåringen. Ingen mer kråksång, de desperata skriken har lämnat plats för en lugnare röst som låter kall, säker och äldre. Men inte mindre farlig. För allt står ju inte riktigt rätt till...
Pytten är också med i spelet fortfarande, och då såklart även Grieghallen, skivan tillägnas till och med producenten som hängt med så länge. Undrar vad Pytten tänkte om detta projektet? Hm.
Jag är egentligen inte så mycket för just nyinspelningar av gammalt material och äger endast några enstaka sådana skivor. Själen och känslan förloras ofta på vägen och det bandet tycker låter fan så mycket bättre tycker jag bara låter mer polerat... Och visst, här är det kanske lite mer kontrollerat kaos men jag accepterar det. Känslan finns där. Musiken skräms fortfarande, om man lyssnat på Burzum länge och letar sig tillbaka till rötterna men samtidigt hör nuet så hör man "det". Det obehagliga. Desperationen. Dåtid möter nutid.

Jag har medvetet inte lyssnat på de gamla skivorna på lääänge nu för att vara öppen, ta in musiken och se vad den kan ge mig.
Men snart måste jag varva detta med mina gamla skivor, jämföra rejält och vara selektiv.

Och tack igen för ett passande omslag. Skulle vilja hoppas på att Burzum snart nöjer sig med en logga eller slags koncept och inte hoppar så för varje skivomslag... Men det kan jag nog glömma, det är ju ändå Varg vi talar om. ;)

Emerson, Lake & Palmer

Det har varit mycket att göra det sista, haft fullt upp med körlektioner och att äntligen fixa körkortet samt få tag på en vettig bil. Phu! Och nu är det fixat! Härligt! Men då vill man ju ut och åka hela tiden så vinylerna har fått stå lite ensamma men ikväll blir det ett rejält lyssnande på de senaste inköpen.
Jo, jag har ju hunnit se på två konserter också - Opeth och Motörhead. Oj oj oj! Mer om dem när jag har igång datorn. Egentligen har jag nog inte landat från dem ännu. Båda var så bra på olika sätt...!

Ikväll spelad det bland annat "Welcome back my friends, to the show that never ends ~ Ladies and Gentlemen" - Emerson, Lake & Palmer.
Finns det inget kortare namn? ;) Det är iallafall en fin trippel-LP som jag hittade i Gbg första trippen dit, så gott som ospelad. Och jävlar vad det svänger! Tycker man om de första skivorna med ELP är denna lite skoj att lägga på spelaren och njuta av då det är en bra blandning på låtarna.
Jag har de första 4-5 plattorna nu och älskar dem verkligen, mer än vad jag trodde. Det är ju stundtals rätt symfoniskt och vissa är väldiga pianoballader men sen bryts allting av med komplexa taktbyten och rätt hårt progressive. Så jag finner ELP stundtals ganska utmanande och det är inget jag lyssnar på när jag är jättetrött och vill chilla utan snarare nåt att hämta energi ur.
Så, vad tycker ni om dessa herrar?

Skivmässan i Huskvarna

Äntligen går det att mobilblogga och även inkludera bilder, vilket gör det mycket enklare för mig att skriva något kort om någon härlig skiva utan att klicka igång någon av våra datorer från stenåldern. ;) Så, hoppas det blir mer uppdateringar nu!

För några veckor sedan var det skivmässan i Huskvarna, vilket nog är en av de bästa, och jag var där och hjälpte en säljare. Det betydde att mina pengar i princip var slut ens innan mässan öppnat, eftersom vi var för strax efter 7 och då börjas det redan rotad i backarna kan jag lova.
Mitt första fynd var italienska Premiata Forneria Marconi med "Per Un Amici", som är en klassiker när det gäller progressive rock. Helt underbart att äntligen få lägga vantarna på den!
När man väl börjar intressera sig och lyssna lite på italienskt så inser man att det finns helvetes massa bra skivor som skapades där under 70-talet, i princip allt jag hört hittills har varit superskönt.
Jag fullkomligt älskar Lucifer's Friendster första platta men har varit nyfiken på deras andra och jag lyckades hitta den amerikanska utgåvan i backarna - "Where The Groupies Killed The Blues" och då första skivan är riktigt tidig hårdrock är denna betydligt mer progressiv. Mycket orgel, piano och moog om man jämför men det är riktigt bra! Helt underbart att de lyckades göra två olika kanonplattor men efter det gick det utför.
Min budget var lite stram plus att jag köpte två dyringar så det blev inte sp mycket metal denna gång. Meeeen jag kom hem med "Forbidden World" med Antichrist, som blivit väldigt välkomnade i metalvärlden med deras retro-thrash. Dessa unga pojkar har verkligen fastnat totalt i 80-talet trots att de knappt var födda då. Duktigt.
Och det är bra, musiken låter gammal och vill man ha lite skön thrash men inte orkar lyssna på Sodom eller Destruction ännu en gång (varför inte?!) kan man absolut ge dem en chans.
Black/thrash från Brasilien, från 1986, någon? Självklart. I Hate Records var på mässan och där rotade jag även fram återpressen av "Bloody Vengeance" av Volcano, på blodröd vinyl som det tydligen snart var helt slut på. Argt, brutalt, tidigt och krullhårigt! Underbart och precis vad jag behövde i kontrast med allt från 70-talet.
Jag hittade lite annat med och fick även en drös skivor, kanske mer om någon av dem vid ett annat tillfälle.

Burzum släpper "nytt" gammalt!

Vad jag har förstått är det inte så många av mina mest hängivna läsare som tycker om Burzum...? Oavsett Varg Vikernes åsikter så har jag alltid tyckt om hans musik, som ni vet, och hyllande "Belus" som ett mästerverk. Varg lyckades verkligen överraska mig positivt med den återkomsten, en enkel platta men med ett driv som gör att jag får ståpäls och kalla kårar.

"Fallen" lyckades tyvärr inte ge mig riktigt samma känsla, tror jag hade för höga förhoppningar - även om det inte är en taskig platta på nåt sätt - och jag förstår inte riktigt varför loggan och omslagstemat skiljer så mycket från "Belus" som jag tänker är 'mer Burzum'.

Men men, ändock tycker jag det är en rätt spännande nyhet att Varg snart kommer med ett nytt släpp "From The Depths Of Darkness", som i och för sig inte innehåller nya låtar alls utan är återinspelningar av "Burzum" och "Det Som En Gång Var" som han gjorde 2010.

Många verkar tycka att det är onödigt att göra om dessa kultsläpp men jag känner att det kan vara intressant att höra hur han nu valt att göra med sång osv. Inte för att förminska originalen på något sätt, hoppas jag.

Tycker att omslaget är lockande, påminner om förr, och hoppas bli nostalgisk när jag väl lyssnar på mitt förbokade ex.

Wolves In The Throne Room live i Göteborg

Jajamen, i lördags kom Wolves In The Throne Room till Göteborg, närmare bestämt Truckstop Alaska! Något jag sett fram emot länge, och som jag befarade att jag skulle missa på grund av en rejäl förkylning som gjorde mig rätt oengagerad i allt under veckan. Men envisheten vann och jag släpade med min sambo för en rejäl dos magisk black metal.

Förband var intressanta och udda Wolvserpent som bestod av ett par - en trummande och violinspelande kvinna och karln som skötte gitarr och sång. Innan spelningen brände de salvia och tände ljus och då började jag trivas rejält. Sen drog de igång deras ovanliga och långsamma och upprepande suggestiva doom, utan bas (precis som Dark Castle), och spelade några riktigt långa låtar tills de plötsligt bestämde sig för att det fick vara nog och slutade. Och det var precis lagom långt gig tycker jag, då det kan vara svårt att behålla fokuseringen på scenen under längre tid med bara två personer som stimulerar ens öron och ögon. Vackert var det dock när Brittany reste sig från trummorna och spelade violin till spännande ljudeffekter. För övrigt var det riktigt imponerande hur hon hanterade trummorna, så hängivet och tungt att mina tankar flöt iväg till spelningen med Earth jag såg på Nefertiti och mindes Adrienne Davies intensiva spelande, Brittanys metod påminde om detta fast det var mycket, mycket tyngre.

Musiken från DJ-båset under kvällen valdes tydligen av bröderna Weaver och det tillfredsställde i alla fall mina öron då det var mycket black metal och lite folkig musik, hörde bland annat Wardruna som är en favorit här hemma när det kommer till lugnare meditativ udda musik. I övrigt var det mycket folk på Truckstop, och lite mer äldre publik än under Blood Ceremony - vilket gladde mig så jag inte känner mig som Gandalf den grå. ;)

Och det är klart, en lördag drar ju mer folk än en tisdag och vargarna drog verkligen full lokal.

Glad i hågen och med en Newcastle i näven, drog jag mot merchbåset som var fullt till bredden av tröjor och skivor och jag siktade glatt in mig på "Diadems of 12 Stars" på trippel-LP och nya "Celestial Lineage" på dubbelvinyl, då jag saknade dem båda. Senare blev det också en turnétröja eftersom jag varit så duktig att inte handlat några fler skivor under Göteborgsvistelsen. ;)

Så var det dags för Wolves In The Throne Room. Två ljuslyktor på scenen och fem stycken snygga, enkla och effektiva bakgrunder (som en uppdelad backdrop ungefär) föreställande skog med olika djur. När det dunkla blåa ljuset tändes mot dem fäste jag min blick på vargen och ugglan och blev som hypnotiserad när musiken kom igång. WITTR var verkligen duktiga på att hitta det hänförande i enkelheten - gula lampor mot trumsetet, det fladdrande stearinljuset i lyktorna, de små blåa lamporna de tände på gitarrerna som fick gitarrhalsarna att lysa upp lite mystiskt. Och mängder med rök. De rätt småväxta bröderna imponerade stort, Aaron trummade som en arg gud och Nathan attackerade mikrofonen vid det frustrerande skrikandet. Jag tyckte de lyckades bra med att förmedla sin musik, även fast jag stod och blundade nästan halva konserten, eller kanske just därför. Jag blundade inte för att de var tråkiga att se utan för att de är suggestiva, om man vill kan man hamna i en slags trans och vandra in i en mörk skog tillsammans med musikerna, hitta det instinktiva och primitiva inom sig själv och för en stund förkasta allt modernt och verkligen känna sig som den hedning man innerst inne är.

Så etiketten "ekologisk black metal" är inte för inte.

Spelningen höll på i lite mer än en timme, kanske närmare en och en halv, och den väckte något i mig som ibland går i dvala - intresset för nutida black metal. Eftersom jag lyssnat på denna genre i ungefär 15 år nu så tappar jag ofta intresset för det som händer nu, fastnar för väldigt få nya skivor men Wolves In The Throne Room väckte det och jag är grymt glad att jag äntligen såg dem live då man kanske inte får någon ny chans.

För det nya och förmodligen sista albumet är ett mästerverk.

Jag tyckte om "Stained Glass Revelations" med Negative Plane, som ju också är amerikanska, och nu har jag hittat något som känns ännu mer. Kallt, rått, vackert, primitivt, nytt, gammalt, mossigt, argt och ja...

"Celestial Lineage" och Wolves In The Throne Room knyter ihop allt.

Det jag som satt och lyssnade på Emperor, Burzum, Darkthrone för först gången och blev för all tid vilse i de mörka skogarna - och det jag som idag egentligen hör hemma i precis samma skogar. Det får mig att tänka mycket på hur tacksam jag är för att jag vårdar mitt musikintresse, expanderar det till färggladare trakter (skogarna som det progressiva skapar) men aldrig tappar det som till så stor del är jag. Nej, aldrig i livet att jag tänker offra den delen.

Så jag slänger på "In The Nightside Eclipse" efter WITTR och ger mig ut på ännu en mörk resa.

Hoppas att ni känner likadant om musik...

OM

Ett härligt uppträdande i en skivbutik med sköna amerikanerna OM.

Om man ger sig hän är detta riktigt skön musik som man lätt blir beroende av, om inte annat för avslappning. Och titta bara på deras fokus, de är ju helt inne i musiken - som det skall vara!

Opeth - "Heritage" på rätt format ;)

För nån vecka sedan landade den försenade deluxeboxen av "Heritage" i närheten och jag studsade glatt iväg och hämtade en helt söndersmashad kartong. Som tur var så fanns det inga som helst skador på boxen och jag plockade försiktigt igenom innehållet. Snygg utgåva med stort hologramomslag på dubbelvinylernas omslag, stor fotobok och litografi samt extra 7:a med bonuslåtarna.

Och igår kom vanliga vinylutgåvan, i en nästa lika trasig låda, som skall få sig några varv i helgen. Lycka!

Men vad sysslar Posten med egentligen? Så många limiterade fina skivor som nästan gått sönder tack vare den "mjuka" hanteringen.

Wolves In The Throne Room

Jag har precis lyssnat igenom nya, och tydligen sista, skivan av skogsdyrkande amerikanska bröderna Weaver i Wolves In The Throne Room.

Och jag tycker, efter endast en lyssning, att den förtjänar de lysande recensionerna de har fått. De utmanar mig, som lyssnat på black metal i mer än 15 år nu och som börjar tycka att en del av scenen inte är så intressant då det blir för mycket upprepningar.

På "Celestial Lineage" tar sig bröderna ur skogen lite och blickar upp mot himlavalvet och beger sig ut på en resa bland stjärnor och mörker. För det är inte bara mysigt däruppe utan obehagligt och mörkt, även om tempot blir mjukare och atmosfären stundtals verkar lugnande och nästan sövande så tar mörkret över och svärtar ner det vackra. Majestätiskt svart. Plågsamt bra.

Så nu vänder jag mig tillbaka till deras första verk också och dyrkar.

Själv ser jag grymt fram emot att få se dem för första och då även säkert sista gången när de kommer till Göteborg i början av november. Jag tror det kommer bli underbart hårt och atmosfäriskt! Ett värdigt avslut.

För efter denna skivan skall de lägga ner detta bandet, koncentrera sig på deras farm och ägna sig åt andra projekt. Varför? Det verkar vara en blandning av tidsbrist och att de helt enkelt är besvikna på att de blivit så stora att de förra svängen blev bokade på för stora ställen. Därav de skitiga och mindre lokalerna som är bokade denna höst/vintern.

Blood Ceremony i Göteborg!

I Sverige fick vi i tisdags finbesök från Kanada minsann, nämligen Blood Ceremony som gjorde ett stopp på Truckstop Alaska i Göteborg. Det var dessutom den enda Sverigespelningen och väldigt intimt då det trots det goda utrymmet i lokalen är en ganska liten scen.

Ynka 80 spänn i inträde och att de ställde in i Stockholm förra gången lockade mig så jag begav mig trött till den trevliga men regniga storstaden för att avnjuta lite ockult rock. Av Jex Thoth, The Devil's Blood och allt vad det nu heter som gör liknande musik är Blood Ceremony mina absoluta favoriter och har varit det sedan jag hörde den självbetitlade debuten för några år sedan. Köpte första pressen på vinyl av en bekant då och var inte sen med att förboka andra plattan "Living With The Ancients" som fortsätter deras ockulta resa och erbjuder ett tyngre ljud och bättre produktion. Så...

Blood Ceremony intog scenen, basisten hade tagit av sig skorna, gitarristen i en snygg Pentagramtröja och sångerskan i en klänning med fransar på armarna likt Ozzy på Vol. 4. :)

De började med någon slags härligt och psykedeliskt intro och sen bröt helvetet loss rejält och det blev en riktigt svängig och hård spelning! De är verkligen ett liveband. Musiken blir så mycket tyngre och man kan inte väjja sig från deras härliga blandning av Black Sabbath och Jethro Tull! Live känns det inte alls lika poppigt som jag tycker The Devil's Blood ibland ägnar sig lite väl mycket åt utan istället väldigt doom.

Trummorna och basen låg hela tiden längst fram och mullrade och vilken rytmsektion de har, jösses! Stod längst fram och iakttog den barfotade basisten som blev helt inne i musiken och rockade loss totalt och sångerskan Alia släppte också loss och fångade ens uppmärksamhet med dramatiska gester och sitt orgelspelande samt flöjtspelande. Så härligt.

Trots lite problem med att få igång deras monitorer så flöt spelningen på jättebra och låtarna gled in i varandra. De spelade en ny låt, som ni kan se på setlisten nedan, och den lät väldigt bra med sköna hårda flöjtpartier.

Jag är grymt nöjd med att jag släpade mig iväg och såg detta underbara band! Samtliga medlemmar var mycket trevliga och jag fick trummisens ölindränkta setlist. När jag blygt undrade om de kunde signera den snygga "skräck á la 70-talet"-turnéaffischen sken gitarristen upp och gav mig en kyss på handen. Så glad blev han att nån bröt isen och tyckte att de gjorde ett bra jobb antar jag, haha. :)

Jag gick nöjd ut i den kalla och blåsiga höstnatten med ringande öron och en poster som nu hänger fint i sovrummet. Och nu älskar jag nya skivan ännu mer, för man gör väl det när man vet att de jobbar häcken av sig för musiken och fansen.

Så, jag bjuder på lite bilder från kvällen!

Trasig och ölig setlist som numera sitter under Mikael Åkerfeldts setlist:

Signerade postern, som jag behandlade som ett litet skört barn:

Och så måste vi ju slänga med en låt också, som de tyvärr inte spelade men som är hysteriskt bra och representativ.

Ny progressive space rock

Jag tänkte slå ett slag för några nya favoritskivor med space rock som faktiskt inte är skapade under 70-talet. Jag är rätt svår så, eftersom jag förutom Ozric Tentacles inte upptäckt så många och har nog egentligen inte så stort behov av det heller då 70-talet hade så mycket att ge. Jag blickar mer bakåt än framåt. Men är helt klart en tok av Ozrics musik, det de släppt sedan demosarna från 80-talet tills nu (var är nya skivan?!).

Nu skall vi dock titta på två band från Skandinavien, First Band From Outer Space från Göteborg och Hidria Spacefolk från Finland.

Jag ramlade över skivan "The Guitar Is Mightier Than The Gun" med First Band From Outer Space i Göteborg för mer än nåt år sedan och hade ingen aning om vad det var. Det var omslaget som lockade mig. Två färgglada troll, där den ena petar sig i näsan. Och svamparna! Jösses, vad är detta? - tänkte jag men kom inte längre.

Nu, när jag kollat upp dem och insett att det är bra skit blev jag orolig att skivan var borta från butiken. Som tur var fanns den kvar och innehavaren lade undan det sista exet åt mig så jag plockade upp den då jag var i närheten för att träffa Robert Englund (mr Freddy Krueger, yep!) på Sci-fi mässan. Passande skiva att köpa precis innan man går och kollar på rymdsaker! ;)

Det är deras tredje album och den kom för några år sedan bara.

Detta faller mig i smaken på grund utav deras enorma Hawkwinddyrkande blandat med lite Ozric. Faktiskt så ligger de väldigt nära både gamla och nya Hawkwind i musiken och det är inte alla som lyckas med det. Här kommer öppningsspåret, njut!

EP:n "HDRSF-1" av Hidria Spacefolk kom 2001 och var det första de släppte och det första och än så länge enda som jag införskaffat (men jag vill gärna ha mer). Det hörs att de inspirerats av Ozric Tentacles och skyr inte heller lite österländska tongångar och långa upprepande stycken. Mycket flöjter och sköna gitarrer. Detta är verkligen musik från någon annan planet, men jag är säker på att ni liksom jag får mycket engelska 70-tals vibbar. Lyssna, detta är riktigt bra!

Personligen tycker jag det är oerhört skönt att varva hård metal med lite sådana här svängiga guldkorn. Det kanske låter som en skum blandning men blir helt underbart bra att vräka på med lite Sodom eller annan krigisk metal för att sedan flyga ut i rymden, och den återvända igen. Fram och tillbaka 100 ggr.

Skumma plattor som rymde från storstaden...

Nu har man ju varit i storstaden Göteborg några gånger och jag lovade ett inlägg om några av fynden.

När jag var och såg Yob och Kongh handlade jag ju lite förutom de på konserten jag berättat om tidigare. Jag hann in i några butiker innan konserten och jag fick med mig bland annat Tank, The Moody Blues, Guru Guru, Älgarnas Trädgård och Pink Floyd.

Till och med en LP med Anvil slank med! ;) För 10 kronor var man ju tvungen. (Även om Exciter alltid är bättre...)

Ett av de bästa fynden var också den allra dyraste. Men icke så farligt som man tror, för denna godingen kan gå loss på över tusen kronor! Och det betalade jag absolut inte. Detta ex har ju lite slitet omslag men som tur var vinylen superfin och det är ju det viktigaste tycker jag.

Älgarnas Trädgård - "Framtiden Är Ett Svävande Skepp Förankrat I Forntiden" från 1972 är enligt mig något av det bästa och mest rymdiga som kommit ur Sverige! Jösses vad detta är bra, och extremt flummigt. När jag såg denna, som jag letat efter ett tag, stå där på en hylla framför mig sögs jag in i omslaget verkligen. Jag har aldrig sett det i verkligheten utan endast på bilder och blev helt betagen. Redan där lyckas Älgarnas Trädgård förhäxa mig och lovar mig dyrt att de skall leverera space rock rätt in i min filosoferande törstande skalle!

Och det gör de verkligen. Och de blandar stundtals med lite svensk folkmusik. Fast på deras sätt. Jag menar; jag älskar svenska band som Kebnekajse (eller Kebnekaise, which ever you prefer) och Ragnarök men Älgarnas gör verkligen något annat. De sveper tag i Hawkwindbägaren knappt innan Hawkwind själva hittade till andra galaxer och får en att slappna av samtidigt som man funderar över livets byggstenar.

Rekommenderas varmt, om man söker efter vad svenskarna sysslade med på 70-talet.

Något ganska olikt detta men som släpptes bara några år tidigare, 1968, är The Moody Blues med deras mästerverk "In Search Of The Lost Chord".

CO)))VEN skrev om denna skiva mycket bra om denna skiva för ett tag sedan!

Här snackar vi om effektiva stämmor och skönsång! Ta Beatles och blanda det med en liten dos psykedelika (LSD?) och peta in rätt så mycket österländsk mytologi så har du något som liknar detta. Och kolla på omslaget!

Jag har hållit i ett ex av denna plattan i en annan butik för nåt år sedan men köpte den inte då och har ångrat det sedan dess. Så när den nu dök upp framför mig grep jag tag i den och jublade lite inuti då den var i bra skick.

Nu till lite krautrock, på CD, som jag fick med gratis på köpet av Älgarnas Trädgård. Schysst.

"Känguru" är en hysterisk och utflippad skiva av Guru Guru. Det är deras tredje och kom liksom första skivan nämnd här 1972. Det året måste ha varit ett riktigt produktivt år för den flummiga musiken, och det var säkerligen mycket droger i omlopp hehe.

"Känguru" är den tredje plattan men den första jag skrev upp min inköpslista. Varför? Mycket på grund utav omslaget faktiskt. Hur kan man inte älska omslag?!? Och detta är ju helt fantastiskt dumt men samtidigt brilliant. Hoppas hitta denna på vinyl någon gång men CD-versionen är riktigt fin den med. Lyssna på dessa tokiga tyskar nu och försök lista ut vad som hänt i deras hjärnor...

Sist men inte minst blev det lite metal! Skitig och punkig sådan. Tank med deras debut "Filth Hounds Of Hades" som jag letat efter i nåt år! För ynka 70 spänn blev ett original äntligen min.

Det är en riktig rykare och kom 1982 och är producerad av "Fast" Eddie Clarke från Motörhead. Och det är inte så konstigt eftersom detta är superinfluerat av just Motörhead. Man har tillsatt lite mer metal och attityd men annars är det samma recept. Och omslag är ju hur brutalt som helst! Toppen.

Ny design, gut or bad?

Lite ny design - vad tycker ni? Då jag varit seg härinne, igen, kändes det som någonting behövde ändras. Visst, det blev kanske lite väl ljust men å andra sidan kanske det blir behagligare att läsa då? I samma veva försvann visst lite info om mig så jag kommer här med en kort presentation.

Denna blogg har ju varit ganska anonym medvetet men visst får man väl lov att bjuda på lite info...

Blod og krek drivs av en musikbesatt kvinna, dvs jaaag, som heter Sara och är 30 år.

Jag har varit musikbesatt och en samlare sedan tidiga tonåren men det har gått i vågor för att nu gunga rejält. Och det trivs jag med även om plånboken protesterar ibland och utrymmet börjar bli begränsat. Som tur har jag en förstående sambo, som inte klagar det minsta. ;)

I denna blogg fokuserar jag mig främst på metal av olika typer samt progressive och psykedelisk rock huvudsakligen från 60 och 70-talet. Kanske slinker det in en och annan skiva av annan typ men säg till mig när jag börjar gå för långt och uttrycka alltför dålig smak!

Det får fasen räcka, nu måste vi återvända till skivorna! ;)

Bastard Priest och Nihilist!

För ett tag sedan släppte Bastard Priest sin andra skiva "Ghouls Of The Endless Night" som jag skrev om precis innan. Jag förbokade den limiterade "lyx"-vinylen och den anlände snabbt. Den har bara fått några snurr på skivspelaren än så länge då jag haft fullt upp med massa skivor men hittills kan jag säga att det låter bra - det levereras skitig punkig old school death metal som på första skivan! Och visst är die hard-utgåvan fin? Bilden gör inte färgen rättvisa.

Nu när det svämmar över av nya band som ger sig på old school döds så håller jag mig nog rätt mycket till Bastard Priest, då jag annars är rätt nöjd med de gamla banden och deras släpp. Själv är man ju 30 år och har hört gammal death metal rätt länge och man blir lite mättad.

Men njut av lite mangel!

Och apropå det så förvarnade jag ju också om att Southern Lord skulle släppa en finutgåvaav Nihilist demos. Jag tror man kunde välja mellan tre färger och jag tog i alla fall guld, eftersom jag knappt har en enda skiva i den färgen och jag tyckte den såg grymmast ut. ;)

Och det är en fin utgåva! Det är nog allt man behöver med Nihilist kan jag tycka, och speciellt kul är ju att det medföljer en guldsjua med Entombed.

Yob, Kongh & Dark Castle i Gbg!

För en vecka sedan så packade jag väskan och åkte till stora staden Göteborg för att avnjuta Yob, Kongh och Dark Castle live. Det var dags för lite undergångsmusik och mangel kände jag.

Även Mother Of God och Deadists spelade innan, men de var inte riktigt min kopp té.

Spelningen tog plats på Sticky Fingers och innan tyckte jag det passade ypperligt att käka lite sushi och gräva lite i stadens backar. Det blev några få besök på de små ställena innan konserten och utan att vara i desperat jakt på någon skiva fyndade jag rejält. Mer om det senare dock. ;)

Efter några goda ale landade jag då på konserten och kollade in Kongh som imponerade rejält med sin tyngd! Ett riktigt bra liveband och sångaren gjorde ett grymt jobb. Bestämde mig att införskaffa "Shadows Of The Shapeless" på vinyl då jag alltid missat den innan. Det är schysst att kunna köpa direkt från banden om man har möjlighet och stoppa ner pengarna direkt i deras fickor.

Dark Castle, från Florida, var på tur med sin skumma blandning av musikstilar. Vad skall man kategorisera dem som egentligen? Ja, det vete fan om man vill våga sig på men en blandning av sludge, punk, psykedelisk black metal plus lite industri skulle jag vilja kalla det.

Bandet består ju endast av två personer, sångerskan och gitarristen Stevie Floyd och trummisen Rob Shaffer (som även rattar små effekter vid sidan av trummorna live, märkte jag). Ingen bas alls. Vart hamnar tyngden då? - tänker man. Tro mig, det är tungt som fasiken ändå!

När jag stod långt fram och iakttog dessa hypnotiska två, skallrade mina knåskålar av trummornas intensitet och gitarrens långa idisslande toner. Rob var grymt imponerade och spelade med sådan koncentration och hängivenhet, Stevie skrek som en kvinna som blivit besatt av metal och vägrade släppa taget om sin gitarr. Riktigt bra spelning.

Jag införskaffade mig båda vinylerna i fina toner av blod (dvs röd) och blev sponsrad med en oerhört tjusig patch.

Yob då? En av de bästa spelningarna jag har sett. Dessa tre var i trans, speciellt Mike som verkade helt inne i sitt eget spelande och i någon slags våldsam men härlig meditation. Faktum är att man nästan hamnade där själv, när man njöt av den långa och imponerande doomtyngden och iakttog hur sångaren gled längre och längre in i sin musikaliska sköna dimma. Jag kollade imponerat på hans tatueringar, fylld av Om-tecken och vågor med ögon som stirrade ut, och konstaterade att han var en blandning av John Lennon och den härliga hippiepundaren i That 70's Show. Och så kan man slänga in lite Ozzy där också, speciellt då Mike sjunger rent och får till en slags pipig stämma.

Hela setet var i alla fall underbart och de körde några extra låtar då de var på så bra humör.

Imponerande musiker. Jordnära killar. Härligt att se. "Atma" köptes, dock på CD eftersom vinylen redan sålt slut.

Nästa dag var jag fortfarande mättad av fyndande och musik, det var härligt att bege sig hemåt med massa plattor och ta en kopp té med sambon och spela upp det man hittat.

Opeth - "Heritage" äntligen ute!

Äntligen är det jag längtat efter länge nu, nya Opethplattan ute! Några dagar innan släppet fick jag ett mail med nedladdningskod till skivan och jag tänkte "Icke att jag kommer lyssna på mp3 först av allt!" men tji fick jag då mp3:n åkte fram på en resa och jag tog in hela skivan trots trötthet och folk runtom. Tycker att det är behagligast och effektivast att avnjuta ett nytt alster hemma i största stereon, med lugn och ro runtom...

Och det fick jag göra då CD-utgåvan, i detta fall en limiterad signerad version med ett Opeth-coin, anlände i brevlådan. Eller denna spelar jag inte ärligt talat, jag köpte en vanlig version med. ;)

(Väntar nu även på vanlig vinyl samt deluxe-boxen med vinyl + CD + 7:a...)

Jag drog på volymen rejält denna höstkväll och tände lite ljus. Och försökte öppna sinnet återigen, för alla toner och intryck. För det behöver man göra, man måste vara öppen för förändring och för vad som nu är Opeth. Det har ju varit en lång musikresa nu, från första plattan till denna tionde, och Gudarna skall veta att det har varit många ljuvliga vändningar.

"Heritage" är för mig mer speciell än "Watershed", jag kände direkt att jag väntat på detta, dessa låtar och fast den är överraskande blev det samtidigt ingen chock för mig att plattan blev just denna och låter precis så här.

Som ni vet älskar jag ju det progressiva 70-talet, psykedelikan innan och springer inte åt andra hållet då det inte growlas hela tiden. Faktum är att "Damnation" är en av mina favoritplattor och där growlar Mikael ingenting, och det skulle kännas ganska fel om man han gjort det.

Det må inte vara den tyngsta men den är en av de sorgligaste. Allting dryper av ensamhet och förlust.

Och "Heritage" är också väldigt sorgsen, den är mörk och oförutsägbar. Alla möjliga influenser hörs i varje spår, allt ifrån Jan Johansson i titelspåret till Rainbow, King Crimson, Camel och jag anar även lite Magma i rytmsektionen. Och varför inte influeras så starkt? Alla dessa nämnda är oerhört bra grupper som skapat de mest sköna och grymma skivor som någonsin släppts.

Nu, efter flera lyssningar, känner jag fortfarande att albumet växer även om det samtidigt sätter sig mer i den nöjda skallen. "The Devil's Orchard" är verkligen den självklara singeln och nu har det även släppts en skum video till låten. Kolla in!

Jag hyllar denna tionde skivan som det mästerverk det är och försöker att inte spela sönder den utan varva med annan musik. Och det skall bli en fröjd att få avnjuta det nya materialet live...

Comus

Lite Comus att njuta av! Varför? För att de är så jäklans bra såklart. Och de får en på bra humör (trots de rätt otrevliga texterna).
Sitter just nu och avnjuter min återutgåva av "First Utterence", detta mästerverk som är deras debutalbum. Fyndade den på en skivmässa för ett bra tag sen.
Så njut och lyssna väl!

No more homeless records

Litet kort inlägg om lite få skivor som hittat hem till skivhyllorna på olika sätt.

Var i Göteborg en sväng nyligen med några vänner, tog en öl och fikade och tutade lite i pipan och fick med mig endast dessa två hem:

Jericho med sin självbetitlade skiva som jag redan har på vinyl. Progressiv tidig hårdrock (1972) från Israel! Grymt bra, rekommenderas om ni missat detta.

Emerson, Lake and Palmer med "Tarkus" som jag tidigare helt struntat i av någon anledning (fast jag har "Brain Salad Surgery" och diggar den). För 40 kronor blev den i alla fall min och det är jag glad för då den är riktigt skön och underlig.

Jag hittade en grekisk(!) liten distro med gratis frakt som jag bestämde mig för att testa.

Det gick sådär först då plattorna inte dök upp men efter lite kontakt med bolagskillen hade det blivit ett misstag och han ursäktade sig genast genom att jag fick välja en gratis skiva också.

Briljant! Så borde flera göra omgående. Stora bolag krånglar hela tiden tycker jag, men det är väldigt sällan de gör en likadan gest utan att man tjatar på dem. Heder åt grekiska Sonic Age!

Nihilist och alla demosar samlade på CD:n "1987-1989" med fet booklet, Bolt Thrower med nyaste "Those Once Loyal" (den enda jag saknar på vinyl, den är svindyr) och Atheist - "Piece Of Time" som jag valde gratis. Och det gjorde jag rätt i, den har jag velat ha länge! Detta var en fin utgåva på CD med låtar från demosarna "Beyond", "Hell Hath No Mercy" samt "R.A.V.A.G.E. On They Slay" och intressant booklet. Skivan är ett tekniskt underverk och ger mig samma känsla som Death.

Räck upp handen ni som missade den fina utgåvan av Nihilists demos på 7:or som kom för ett bra tag sen! Jag gjorde det verkligen.

Men misströsta inte, för nu kommer snart Southern Lord att ge ut demomaterialet på vinyl men dock i stort format istället. Välj mellan olika färger på omslaget.

Jag har redan valt och förbokat detta, nu tänker jag inte missa det!

Elder del 2!

För ett tag sedan surfade jag runt i jakt på ny musik och upptäckte att ett av mina nya stoner/doom-favoritband ju släppt ett nytt alster! Vilka? Jo, de unga pojkarna i amerikanska Elder. Jag har ju hypat lite om dem förut efter jag upptäckte deras intressanta och imponerande debutplatta med samma titel som bandnamnet.

Så jag såg till att beställa skivan nu när dollarn är så låg. Och efter någon vecka kom "Dead Roots Stirring" i posten. Den är endast släppt som CD än så länge och det är ju lite tråkigt men jag blev glad när jag märkte att det enkla omslaget är ekologiskt. Återvunnet och tryckt med soyafärg. Bra initiativ av skivbolaget! Mer sånt tycker jag!

Precis sådana saker jag funderat över mycket den senaste tiden, att vi som är formatälskare och som vill ha en fysisk produkt samtidigt skall kunna välja ett miljövänligt alternativ. Jag hoppas att vinylomslag också kan göras mer miljövänliga samt att man på ett bra sätt skall kunna miljökompensera för transport (då internethandeln ständigt ökar...)!

I alla fall, Elder har med deras andra skivan nu skippat den bröligare sången och ägnar sig mer åt den psykedeliska rocken än doom. Dock finns det mycket stoner kvar och ett tungt sväng som man känner igen från bland annat Sleep.

Grabbarna imponerar fortfarande grymt mycket och även om skivan inte riktigt sätter sig lika hårt i min skalle som debuten så är detta definitivt en skiva man kommer återvända till. Skön att lyssna på och bra variation mot all tung doom.

Heder till Meteorcity för miljötänket.

Finns det annat musik? Kanske...

Jag är ganska insnöad på mina musiksmaker, dvs mest metal i olika former (black/death/thrash/doom/grind/drone/stoner), lite punk och progressive rock samt en del psykedeliskt, och man kan ju undra sig varför ibland. Så - varför? För att de musikstilarna har så oerhört mycket att ge! Det är det enkla svaret. Ni som trillat in i 70-talslandet vet att det aldrig finns ett slut på de bra banden, underbart vrickade och tunga skivorna och grymma omslagen. Detsamma gäller ju metal eftersom det finns så många variationer.

Känner jag för något tungt och aggressivt finns det massor av skivor att välja mellan och känner jag för något lite mindre aggressivt så är det lätt att plocka fram en platta från 70-talet eller slutet av 60. Och Jimi Hendrix passar alltid in, det behöver inte ens sägas egentligen.

Men jag kan lyssna på lite annat, även om det inte händer särskilt ofta. Klassiskt, blues, jazz och reggae kan slinka ner. För att inte tala om Ozric Tentacles (som dock får plats i progressive-genren men i den mer elektroniska space rocken) och Björk.

Sen har jag en sambo som lyssnar på new wave och gotisk rock utöver black metal och det jag tvingar in i hörselgångarna.

Sakta men säkert tycker jag att en hel del av den musiken inte är fy skam, och ju äldre man blir desto mer vill man upptäcka. Jag säger som Mikael Åkerfeldt: "När man lyssnar på så mycket musik som jag gör, blir man ganska uttråkad ibland och vill ha något nytt och då börjar man lyssna på sånt här skumt..." (när han talade om ett psykedeliskt band förvisso, men ändå).

Så band som Joy Division, Bauhaus och Nick Cave & The Bad Seeds är godkända. ;)

Därför tänkte jag, som undantag, lägga upp några skivor som skiljer sig lite från resten här i, eftersom jag vill vara lite öppen men kommer aldrig öppna min dörr helt och hållet för alla musiksmaker. Men liiite.

Häromdagen klev jag runt på en second hand i stan och ramlade på dessa för runt 30 spänn st:

"Tender Prey" med Nick Cave & The Bad Seeds, deras femte studioalbum och en riktigt bra platta. Småstört som vanligt när Nick Cave styr skeppet.

"Mask" med Bauhaus, andra skivan och min favorit. Störigt, och fortfarande med lite punkkänsla. Till och med lite funky på några låtar, haha. Denna är nästan ospelad och första press. 35 spänn, jatackar!

The Velvet Underground släppte detta album 1968 ursprungligen (detta är en återpress) och det är platta nummer två i ordningen, alltså efter "bananskivan". Skum och mörk platta där Lou Reed pratar om knark och våld. Speciellt och inte varje dag man känner för detta men det diggas ändå.

Och senast igår råkade jag på en skiva som herr Åkerfeldt pratat oerhört mycket om, speciellt den senaste tiden, som inspirerat honom mycket bland annat nu vid nya skivan "Heritage":

Jan Johansson - "Jazz på svenska". Då jag tänkt på denna skiva bara några dagar innan plockade jag den med mig för en liten peng. "Det är ett tecken" tänker en skivsamlare som är smått besatt. ;) Nyfiken som man är...

Och vid första lyssningen, i den mulna solnedgången, konstaterar denna bloggerska att jag hört dessa låtar förut - men varifrån? Ingen aning.

Det är i alla fall lugn, tillbakadragen jazz och som omslaget avslöjar folklåtar. Lite vemodigt och skogigt. Får se vad jag upptäcker vid vidare snurranden.

Efter några lyssningar...

...så kan jag verkligen säga att "Asylum" med Morne är en av de bästa skivorna detta året.

Jag vill egentligen lyssna på den hela tiden men tvingar mig själv att lägga på lite andra skivor så jag inte förlyssnar mig och förstör plattan, för ibland kan man ju få nog (?).

Jag var lite smått bekymrad över att jag inte skulle få känslan jag hade hoppats på när jag drog hela skivan för första gången men tji fick jag då den satte sig direkt. Jag tror generellt att ju mer man lyssnar på den så desto mer detaljer dyker det upp men ändå tycker jag att jag kommer in i musikväggen direkt och blir som hypnotiserad. Bäst är det ju med hörlurar och med dystert väder utanför, som för att förstärka det musikaliska regnet. För detta är ingen bakgrundsplatta som man spelar när man har lite folk på besök, "Asylum" kräver att man lyssnar på varje låt och inte pratar sönder denna skatt.

Vad kallar man musiken då, tro? Kalla den vad du vill - sludge: doom: post-punk: post-metal: hardcore: med 70-tals vibbar? - men det är en härlig blandning. Och varje instrument tar sin plats. Och i detta fall tar keyboarden alldeles lagom mycket plats. I så många andra fall tar den över musiken och dränker tyngden av gitarrerna eller basen men inte här, keyboards används för att stärka den dystra stämningen och inget mer. Perfekt.

Man kan skriva så mycket, mycket om hur intelligent och samtidigt så tung "Asylum" är men alla ord är för få. Så jag säger: Fullpoängare. Den fick mig att beställa allt Morne tidigare gjort samt hälften av deras merch. Fort som fan. Bara för att Morne är så satans bra.

Regnet bär med sig Morne...

Jag har bestämt tagit en liten paus med skivhandlandet, och därför blir det tydligen lite färre inlägg också... Men mycket händer ju i musikvärlden ändock som tur är!

Sedan skivräden i Göteborg har jag köpt lite billiga CD-skivor mest, sånt som saknades innan och få nya upptäckter.

Istället har jag ägnat mig att rusta upp hemmet lite så ett annat intresse får mer plats också, fiiilm. Så det har köpts och monterats Ikeahyllor och då med stor glädje införskaffats lite film som saknades också. Svårt det där, att balansera skiv- och filmberoende. ;)

Men när Close-Up dök upp i brevlådan häromdagen och jag igår började riva i den rejält så kände jag att jag kanske kan ha råd (för lusten finns ju alltid) att investera i en eller två skivor om jag hittar något udda.

Allting pekade mot Morne. Ja, Darkthrone gillar dem ju eftersom deras namn finns med på förra omslaget. Stämningsfull crustsludge? Hmmm.

Så i den mörka natten började jag att gräva i Mornelåtar och insåg att detta var bra.

Riktigt jäkla bra.

Jobbigt. Svårt. Mörkt och dystert. Passade in i natten och regnet. Konstigt nog mådde jag bättre av detta, musiken kanaliserade bort allt jobbigt för ett ögonblick och hjärnan hamnade på paus.

Aggressiv sång och hårt men samtidigt mjukt emellanåt. Amebix möter Neurosis möter ?. Jag sökte något som detta, något udda.

Så nu är nya "Asylum" beställd på dubbelvinyl. Det blir härligt att lägga på den skivan och se den snurra, höra regnet utanför slå mot fönstren och försöka slappna av och kanalisera allt skräp man bär på inombords.

Jag fastnade också för Toxic Holocaust och deras nya thrashattack "Conjure and Command", så kanske blir det den plattan också någon gång. Det är härligt med gammal thrash med punkattityd. Men det gick ändå inte in i skallen som Morne. Och man måste ju prioritera.

Opeth & besatthet

Ingen har väl missat att Opeth kommer med sin nya skiva "Heritage" i slutet av september?

Jag har det inte i alla fall. Tvärtom har min besatthet skjutit i höjden och jag har redan förbokat de exklusiva utgåvorna av skivan. För vi Opethfans gillar ju oftast att samla. ;) Än så länge har slantarna gått till den limiterade deluxeboxen med skivan som CD, 2LP + DVD, bok, 7:a samt CD + DVD utgåvan med samlarmynt som blir helt signerad. Nog måste jag köpa den vanliga dubbelvinylen med, så man har något att snurra på tallriken.

Sen har jag i ett lyckorus fått tag i biljetter till spelningen i Göteborg i december... Då skall jag hylla Åkerfeldt för hans skivsamling minsann.

Så, vill ni höra något från nya skivan så lyssna på "The Devil's Orchard", den är officiellt släppt nu och det låter inte illa vill jag säga... Även fast de är ett albumband.

Ännu en dag i ljuva Göteborg...

VARNING! Detta inlägg innehåller inte endast musik, hur konstigt det än låter skall jag försöka klämma in lite annat också. ;)

Jag blev medbjuden på en dagstripp till Göteborg av sambons familj, och det tackar man ju inte nej till! Jag och Veronica smög direkt iväg till Haga då de andra ville shoppa kläder.

Vi trodde att det skulle vara mulet och regnigt så man klädde på sig friskt, men icke då! Hysteriskt varmt och sol, så att ströva runt i Haga var en befrielse då det är lite skönare och skuggigare där än i city-city. ;)

Suddig bild på en drös med téer, som blev det första som inhandlades!

Dock inte alla dessa, jag nöjde mig med 4 sorter. För jag är ju téoman.

Rökelser behöver man alltid, och jag samlar lite på det - det används flitigt till Hawkwind såklart.

Brutala starka såser.

Som sagt... Ass in space? Hawkwind-starkt! :D

Sambo och björn som gör såpbubblor, sånt som man tycker om i Haga.

Det bjöds på god mat, och sallad passade fasligt bra denna övervarma dag!

Lite fika blev det visst med, tur att mitt sällskap äter upp det jag inte orkar... ;)

Jag tar en paus i värmen.

Rätt fort trillade vi in i skivbutikerna och jag hittade bland annat andra och tredje plattan med Spiritual Beggars, vars gung kändes lämpligt i värmen...

Onda klassiker från tidigt 90-tal som jag saknade. Toppen med dubbelskivan med Samael, innehållandes "Blood Ritual" och "Worship Him". Paradise Losts första är mörk som få (kunde de inte fortsätta så?) och My Dying Bride får komma med och göra allt lite mer sorgset.

Brillanta "Nantucket Sleighride" med Mountain som först kom 1971, sanslöst bra. Och en Gong-relaterad skiva som är skön men helskum. Lyssna bara på "I am a tree"... ;)

Mountain:

Ja, det blev en del CD denna gång då det är lite billigare. Men en vinyl letade sig med i kassen - Can med "Tago Mago". Skruvad platta som fasen. Dock fann jag den rätt avslappnande igår.

Lite skräck måste man ju ha också, eftersom vi samlar på film. Även bra B-film hehe!

Väl hemma var jag nöjd då jag hittat lite ny äppeltobak.

Helgen ägnas sedan till att lyssna på all musik och sy lite på en väst.

Dock är denna kissen förtjust i att ligga på mina kläder, speciellt västarna, och digga med så det var inte det lättaste då jag inte har hjärta att flytta på en metalkisse.