Skivmässan i Huskvarna

Äntligen går det att mobilblogga och även inkludera bilder, vilket gör det mycket enklare för mig att skriva något kort om någon härlig skiva utan att klicka igång någon av våra datorer från stenåldern. ;) Så, hoppas det blir mer uppdateringar nu!

För några veckor sedan var det skivmässan i Huskvarna, vilket nog är en av de bästa, och jag var där och hjälpte en säljare. Det betydde att mina pengar i princip var slut ens innan mässan öppnat, eftersom vi var för strax efter 7 och då börjas det redan rotad i backarna kan jag lova.
Mitt första fynd var italienska Premiata Forneria Marconi med "Per Un Amici", som är en klassiker när det gäller progressive rock. Helt underbart att äntligen få lägga vantarna på den!
När man väl börjar intressera sig och lyssna lite på italienskt så inser man att det finns helvetes massa bra skivor som skapades där under 70-talet, i princip allt jag hört hittills har varit superskönt.
Jag fullkomligt älskar Lucifer's Friendster första platta men har varit nyfiken på deras andra och jag lyckades hitta den amerikanska utgåvan i backarna - "Where The Groupies Killed The Blues" och då första skivan är riktigt tidig hårdrock är denna betydligt mer progressiv. Mycket orgel, piano och moog om man jämför men det är riktigt bra! Helt underbart att de lyckades göra två olika kanonplattor men efter det gick det utför.
Min budget var lite stram plus att jag köpte två dyringar så det blev inte sp mycket metal denna gång. Meeeen jag kom hem med "Forbidden World" med Antichrist, som blivit väldigt välkomnade i metalvärlden med deras retro-thrash. Dessa unga pojkar har verkligen fastnat totalt i 80-talet trots att de knappt var födda då. Duktigt.
Och det är bra, musiken låter gammal och vill man ha lite skön thrash men inte orkar lyssna på Sodom eller Destruction ännu en gång (varför inte?!) kan man absolut ge dem en chans.
Black/thrash från Brasilien, från 1986, någon? Självklart. I Hate Records var på mässan och där rotade jag även fram återpressen av "Bloody Vengeance" av Volcano, på blodröd vinyl som det tydligen snart var helt slut på. Argt, brutalt, tidigt och krullhårigt! Underbart och precis vad jag behövde i kontrast med allt från 70-talet.
Jag hittade lite annat med och fick även en drös skivor, kanske mer om någon av dem vid ett annat tillfälle.