torsdag 29 september 2011

Yob, Kongh & Dark Castle i Gbg!

För en vecka sedan så packade jag väskan och åkte till stora staden Göteborg för att avnjuta Yob, Kongh och Dark Castle live. Det var dags för lite undergångsmusik och mangel kände jag.
Även Mother Of God och Deadists spelade innan, men de var inte riktigt min kopp té.
Spelningen tog plats på Sticky Fingers och innan tyckte jag det passade ypperligt att käka lite sushi och gräva lite i stadens backar. Det blev några få besök på de små ställena innan konserten och utan att vara i desperat jakt på någon skiva fyndade jag rejält. Mer om det senare dock. ;)

Efter några goda ale landade jag då på konserten och kollade in Kongh som imponerade rejält med sin tyngd! Ett riktigt bra liveband och sångaren gjorde ett grymt jobb. Bestämde mig att införskaffa "Shadows Of The Shapeless" på vinyl då jag alltid missat den innan. Det är schysst att kunna köpa direkt från banden om man har möjlighet och stoppa ner pengarna direkt i deras fickor.
Dark Castle, från Florida, var på tur med sin skumma blandning av musikstilar. Vad skall man kategorisera dem som egentligen? Ja, det vete fan om man vill våga sig på men en blandning av sludge, punk, psykedelisk black metal plus lite industri skulle jag vilja kalla det.
Bandet består ju endast av två personer, sångerskan och gitarristen Stevie Floyd och trummisen Rob Shaffer (som även rattar små effekter vid sidan av trummorna live, märkte jag). Ingen bas alls. Vart hamnar tyngden då? - tänker man. Tro mig, det är tungt som fasiken ändå!
När jag stod långt fram och iakttog dessa hypnotiska två, skallrade mina knåskålar av trummornas intensitet och gitarrens långa idisslande toner. Rob var grymt imponerade och spelade med sådan koncentration och hängivenhet, Stevie skrek som en kvinna som blivit besatt av metal och vägrade släppa taget om sin gitarr. Riktigt bra spelning.
Jag införskaffade mig båda vinylerna i fina toner av blod (dvs röd) och blev sponsrad med en oerhört tjusig patch.
Yob då? En av de bästa spelningarna jag har sett. Dessa tre var i trans, speciellt Mike som verkade helt inne i sitt eget spelande och i någon slags våldsam men härlig meditation. Faktum är att man nästan hamnade där själv, när man njöt av den långa och imponerande doomtyngden och iakttog hur sångaren gled längre och längre in i sin musikaliska sköna dimma. Jag kollade imponerat på hans tatueringar, fylld av Om-tecken och vågor med ögon som stirrade ut, och konstaterade att han var en blandning av John Lennon och den härliga hippiepundaren i That 70's Show. Och så kan man slänga in lite Ozzy där också, speciellt då Mike sjunger rent och får till en slags pipig stämma.
Hela setet var i alla fall underbart och de körde några extra låtar då de var på så bra humör.
Imponerande musiker. Jordnära killar. Härligt att se. "Atma" köptes, dock på CD eftersom vinylen redan sålt slut.
Nästa dag var jag fortfarande mättad av fyndande och musik, det var härligt att bege sig hemåt med massa plattor och ta en kopp té med sambon och spela upp det man hittat.

onsdag 28 september 2011

Opeth - "Heritage" äntligen ute!

Äntligen är det jag längtat efter länge nu, nya Opethplattan ute! Några dagar innan släppet fick jag ett mail med nedladdningskod till skivan och jag tänkte "Icke att jag kommer lyssna på mp3 först av allt!" men tji fick jag då mp3:n åkte fram på en resa och jag tog in hela skivan trots trötthet och folk runtom. Tycker att det är behagligast och effektivast att avnjuta ett nytt alster hemma i största stereon, med lugn och ro runtom...
Och det fick jag göra då CD-utgåvan, i detta fall en limiterad signerad version med ett Opeth-coin, anlände i brevlådan. Eller denna spelar jag inte ärligt talat, jag köpte en vanlig version med. ;)
(Väntar nu även på vanlig vinyl samt deluxe-boxen med vinyl + CD + 7:a...)
Jag drog på volymen rejält denna höstkväll och tände lite ljus. Och försökte öppna sinnet återigen, för alla toner och intryck. För det behöver man göra, man måste vara öppen för förändring och för vad som nu är Opeth. Det har ju varit en lång musikresa nu, från första plattan till denna tionde, och Gudarna skall veta att det har varit många ljuvliga vändningar.
"Heritage" är för mig mer speciell än "Watershed", jag kände direkt att jag väntat på detta, dessa låtar och fast den är överraskande blev det samtidigt ingen chock för mig att plattan blev just denna och låter precis så här.
Som ni vet älskar jag ju det progressiva 70-talet, psykedelikan innan och springer inte åt andra hållet då det inte growlas hela tiden. Faktum är att "Damnation" är en av mina favoritplattor och där growlar Mikael ingenting, och det skulle kännas ganska fel om man han gjort det.
Det må inte vara den tyngsta men den är en av de sorgligaste. Allting dryper av ensamhet och förlust.
Och "Heritage" är också väldigt sorgsen, den är mörk och oförutsägbar. Alla möjliga influenser hörs i varje spår, allt ifrån Jan Johansson i titelspåret till Rainbow, King Crimson, Camel och jag anar även lite Magma i rytmsektionen. Och varför inte influeras så starkt? Alla dessa nämnda är oerhört bra grupper som skapat de mest sköna och grymma skivor som någonsin släppts.
Nu, efter flera lyssningar, känner jag fortfarande att albumet växer även om det samtidigt sätter sig mer i den nöjda skallen. "The Devil's Orchard" är verkligen den självklara singeln och nu har det även släppts en skum video till låten. Kolla in!


Jag hyllar denna tionde skivan som det mästerverk det är och försöker att inte spela sönder den utan varva med annan musik. Och det skall bli en fröjd att få avnjuta det nya materialet live...

tisdag 6 september 2011

Comus

Lite Comus att njuta av! Varför? För att de är så jäklans bra såklart. Och de får en på bra humör (trots de rätt otrevliga texterna).
Sitter just nu och avnjuter min återutgåva av "First Utterence", detta mästerverk som är deras debutalbum. Fyndade den på en skivmässa för ett bra tag sen.
Så njut och lyssna väl!