Wolves In The Throne Room live i Göteborg

Jajamen, i lördags kom Wolves In The Throne Room till Göteborg, närmare bestämt Truckstop Alaska! Något jag sett fram emot länge, och som jag befarade att jag skulle missa på grund av en rejäl förkylning som gjorde mig rätt oengagerad i allt under veckan. Men envisheten vann och jag släpade med min sambo för en rejäl dos magisk black metal.

Förband var intressanta och udda Wolvserpent som bestod av ett par - en trummande och violinspelande kvinna och karln som skötte gitarr och sång. Innan spelningen brände de salvia och tände ljus och då började jag trivas rejält. Sen drog de igång deras ovanliga och långsamma och upprepande suggestiva doom, utan bas (precis som Dark Castle), och spelade några riktigt långa låtar tills de plötsligt bestämde sig för att det fick vara nog och slutade. Och det var precis lagom långt gig tycker jag, då det kan vara svårt att behålla fokuseringen på scenen under längre tid med bara två personer som stimulerar ens öron och ögon. Vackert var det dock när Brittany reste sig från trummorna och spelade violin till spännande ljudeffekter. För övrigt var det riktigt imponerande hur hon hanterade trummorna, så hängivet och tungt att mina tankar flöt iväg till spelningen med Earth jag såg på Nefertiti och mindes Adrienne Davies intensiva spelande, Brittanys metod påminde om detta fast det var mycket, mycket tyngre.

Musiken från DJ-båset under kvällen valdes tydligen av bröderna Weaver och det tillfredsställde i alla fall mina öron då det var mycket black metal och lite folkig musik, hörde bland annat Wardruna som är en favorit här hemma när det kommer till lugnare meditativ udda musik. I övrigt var det mycket folk på Truckstop, och lite mer äldre publik än under Blood Ceremony - vilket gladde mig så jag inte känner mig som Gandalf den grå. ;)

Och det är klart, en lördag drar ju mer folk än en tisdag och vargarna drog verkligen full lokal.

Glad i hågen och med en Newcastle i näven, drog jag mot merchbåset som var fullt till bredden av tröjor och skivor och jag siktade glatt in mig på "Diadems of 12 Stars" på trippel-LP och nya "Celestial Lineage" på dubbelvinyl, då jag saknade dem båda. Senare blev det också en turnétröja eftersom jag varit så duktig att inte handlat några fler skivor under Göteborgsvistelsen. ;)

Så var det dags för Wolves In The Throne Room. Två ljuslyktor på scenen och fem stycken snygga, enkla och effektiva bakgrunder (som en uppdelad backdrop ungefär) föreställande skog med olika djur. När det dunkla blåa ljuset tändes mot dem fäste jag min blick på vargen och ugglan och blev som hypnotiserad när musiken kom igång. WITTR var verkligen duktiga på att hitta det hänförande i enkelheten - gula lampor mot trumsetet, det fladdrande stearinljuset i lyktorna, de små blåa lamporna de tände på gitarrerna som fick gitarrhalsarna att lysa upp lite mystiskt. Och mängder med rök. De rätt småväxta bröderna imponerade stort, Aaron trummade som en arg gud och Nathan attackerade mikrofonen vid det frustrerande skrikandet. Jag tyckte de lyckades bra med att förmedla sin musik, även fast jag stod och blundade nästan halva konserten, eller kanske just därför. Jag blundade inte för att de var tråkiga att se utan för att de är suggestiva, om man vill kan man hamna i en slags trans och vandra in i en mörk skog tillsammans med musikerna, hitta det instinktiva och primitiva inom sig själv och för en stund förkasta allt modernt och verkligen känna sig som den hedning man innerst inne är.

Så etiketten "ekologisk black metal" är inte för inte.

Spelningen höll på i lite mer än en timme, kanske närmare en och en halv, och den väckte något i mig som ibland går i dvala - intresset för nutida black metal. Eftersom jag lyssnat på denna genre i ungefär 15 år nu så tappar jag ofta intresset för det som händer nu, fastnar för väldigt få nya skivor men Wolves In The Throne Room väckte det och jag är grymt glad att jag äntligen såg dem live då man kanske inte får någon ny chans.

För det nya och förmodligen sista albumet är ett mästerverk.

Jag tyckte om "Stained Glass Revelations" med Negative Plane, som ju också är amerikanska, och nu har jag hittat något som känns ännu mer. Kallt, rått, vackert, primitivt, nytt, gammalt, mossigt, argt och ja...

"Celestial Lineage" och Wolves In The Throne Room knyter ihop allt.

Det jag som satt och lyssnade på Emperor, Burzum, Darkthrone för först gången och blev för all tid vilse i de mörka skogarna - och det jag som idag egentligen hör hemma i precis samma skogar. Det får mig att tänka mycket på hur tacksam jag är för att jag vårdar mitt musikintresse, expanderar det till färggladare trakter (skogarna som det progressiva skapar) men aldrig tappar det som till så stor del är jag. Nej, aldrig i livet att jag tänker offra den delen.

Så jag slänger på "In The Nightside Eclipse" efter WITTR och ger mig ut på ännu en mörk resa.

Hoppas att ni känner likadant om musik...

Yob, Kongh & Dark Castle i Gbg!

För en vecka sedan så packade jag väskan och åkte till stora staden Göteborg för att avnjuta Yob, Kongh och Dark Castle live. Det var dags för lite undergångsmusik och mangel kände jag.

Även Mother Of God och Deadists spelade innan, men de var inte riktigt min kopp té.

Spelningen tog plats på Sticky Fingers och innan tyckte jag det passade ypperligt att käka lite sushi och gräva lite i stadens backar. Det blev några få besök på de små ställena innan konserten och utan att vara i desperat jakt på någon skiva fyndade jag rejält. Mer om det senare dock. ;)

Efter några goda ale landade jag då på konserten och kollade in Kongh som imponerade rejält med sin tyngd! Ett riktigt bra liveband och sångaren gjorde ett grymt jobb. Bestämde mig att införskaffa "Shadows Of The Shapeless" på vinyl då jag alltid missat den innan. Det är schysst att kunna köpa direkt från banden om man har möjlighet och stoppa ner pengarna direkt i deras fickor.

Dark Castle, från Florida, var på tur med sin skumma blandning av musikstilar. Vad skall man kategorisera dem som egentligen? Ja, det vete fan om man vill våga sig på men en blandning av sludge, punk, psykedelisk black metal plus lite industri skulle jag vilja kalla det.

Bandet består ju endast av två personer, sångerskan och gitarristen Stevie Floyd och trummisen Rob Shaffer (som även rattar små effekter vid sidan av trummorna live, märkte jag). Ingen bas alls. Vart hamnar tyngden då? - tänker man. Tro mig, det är tungt som fasiken ändå!

När jag stod långt fram och iakttog dessa hypnotiska två, skallrade mina knåskålar av trummornas intensitet och gitarrens långa idisslande toner. Rob var grymt imponerade och spelade med sådan koncentration och hängivenhet, Stevie skrek som en kvinna som blivit besatt av metal och vägrade släppa taget om sin gitarr. Riktigt bra spelning.

Jag införskaffade mig båda vinylerna i fina toner av blod (dvs röd) och blev sponsrad med en oerhört tjusig patch.

Yob då? En av de bästa spelningarna jag har sett. Dessa tre var i trans, speciellt Mike som verkade helt inne i sitt eget spelande och i någon slags våldsam men härlig meditation. Faktum är att man nästan hamnade där själv, när man njöt av den långa och imponerande doomtyngden och iakttog hur sångaren gled längre och längre in i sin musikaliska sköna dimma. Jag kollade imponerat på hans tatueringar, fylld av Om-tecken och vågor med ögon som stirrade ut, och konstaterade att han var en blandning av John Lennon och den härliga hippiepundaren i That 70's Show. Och så kan man slänga in lite Ozzy där också, speciellt då Mike sjunger rent och får till en slags pipig stämma.

Hela setet var i alla fall underbart och de körde några extra låtar då de var på så bra humör.

Imponerande musiker. Jordnära killar. Härligt att se. "Atma" köptes, dock på CD eftersom vinylen redan sålt slut.

Nästa dag var jag fortfarande mättad av fyndande och musik, det var härligt att bege sig hemåt med massa plattor och ta en kopp té med sambon och spela upp det man hittat.