torsdag 30 september 2010

Iron Maiden 2011


Äntligen släpptes biljetterna till Iron Maidens enda spelning på svensk mark i juli 2011!
Och klockan 9 fixade man minsann en biljett till sig själv och min sambo som fortfarande har Maiden-oskulden kvar. Själv försvann min under förra Somewhere Back In Time Tour som ju var makalöst bra.
Gott om tid att lyssna sig in på "The Final Frontier" skivan alltså, sakta men säkert börjar den faktiskt leta sig in i sinnet. Självklart skaffade jag mig den dubbla pic-LP:n och den kommer nog få ett fint värde i framtiden...

See you in Ullevi in July!

onsdag 29 september 2010

In the rays of the sun I am longing for the darkness...

I måndags kom den äntligen. Opeth-boxen. "In Live Concert At the Royal Albert Hall".
4 stycken 180 grams vinyler och 2 DVD + bok. Limiterad i 4000 ex. Så vacker.
Denna hyllning till Deep Purple som också uppträtt i Royal Albert Hall (vinyletiketterna liknar Deep Purples, med liknande design som på deras bolag Harvest...!).
Firandet av Opeths 20års jubileum. En lååång konsert med hela "Blackwater Park" skivan plus utvalda låtar i kronologisk ordning.

Jag har sedan "Still Life" släpptes för 11 år sedan varit förälskad i Opeths musik, blandningen av hårt och mörkt och det lite mjukare vemodiga och vackra. Progressiv musik möter metal. Tekniskt. Intelligent. Musik.
Men på senare tid har Opeth, för mig, hamnat lite i skymundan av andra band & nya musikupplevelser. En relation som blivit lidande. Och nu när boxen kom kände jag hur mycket den relationen och musiken betyder. Jag är en Opeth-nörd. Opethloggan är ingjuten i min själ tillsammans med Black Sabbaths och King Diamonds.
Jag är inte så blödig av mig men jag blev såpass känslomässig att jag blev tårögd. Tårar av glädje.
Som herr Åkerfeldt säger: "The records are my other children." Ja, man blir fasen känslomässig.

Utan musik finns inget liv. Och speciellt: ingen ventilation.




tisdag 28 september 2010

Eargasms 2009-2010 del 1

Nyligen släppte norska kungarna Immortal sin första DVD "The Seventh Date of Blashyrk" och det är filmat från Wacken 2007. Inget extramaterial eller bonusskit här inte! Det är hela spelningen på DVD samt CD och that's it.
Men det är en riktigt skön spelning och brutalt bra ljud (rattat av Peter Tägtgren, suprise!). Abbath är i sitt esse och kör till och med lite krabbgång vid några tillfällen...
Denna DVD är ett måste!

Och när Immortal ändå är på tapeten så vill jag skriva om några få av skivorna som släppts 2009-2010 som jag byggt altare till och dyrkar regelbundet.
En av dessa är just Immortals nyaste "All Shall Fall" som jag väntade på så länge! Jag tillhör skaran som inte blev besviken då denna skivan kom och förvandlade allting till isig vinter. Nej, tvärtom så tyckte jag om den direkt men har kommit att känna ännu mer för den ju fler lyssningar. Och nu är jag nog snart uppe i närmare 100?

Jag blev djupt besviken då Immortal för X antal år sedan meddelade att de skulle splittras och inte längre göra musik. Vad då, skall portarna till Blashyrk för evigt smällas igen och vintern drivas bort? Jag fattade det inte. Jag försökte ta till mig Abbaths "nya" projekt I men det var inte samma sak. Jag blev varvade skiva efter skiva. Klängde mig fast vid favoriten "At the Heart of Winter" och försökte bevara Immortals kyliga musik.
Efter många år kom det: "Vi spelar in en ny platta som kommer släppas..." - Ja!
Och det var ingen besvikelse. De öppnade Blashyrk, visade till och med portarna på omslaget, och det med infernaliska toner och väckte självaste isgudarna! Den thrashiga black metallen från Bergen är åter. För hur kan man klara en vinter utan Immortal vid sin sida?
Stäng nu aldrig Blashyrk... Mighty Ravendark!

Ett band som dock aldrig igen kommer återuppstå är Dissection. Hail the Metal of Death!
Till minne av Jon släpptes dock "Live Rebirth"-spelningen äntligen på LP. Den har alltså tidigare kommit som DVD men nu kom det två olika vinylversioner, en amerikansk och en mycket bättre europeisk. Jag satsade på den sistnämnda dubbel-LP:n med poster. Limiterad i 1000 ex i antingen röd eller svart vinyl och jag norpade åt mig den röda versionen. Helt okej ljud och sagolik stämning. Man blir euforisk om man tar sig tid att lyssna ordentligt och utan distraktioner. En av våra katter håller med och verkar passa på att meditera när hon hör denna live-skiva.

Ännu en återkomst bör härmed nämnas: Burzum med "Belus". Jag trodde Varg skulle göra mig besviken, trodde att han tappat stinget alla dessa år i fängelset, trodde att han börjat dyrka tysk synth för mycket efter de senaste pling-plong-skivorna (som inte gillas så mycket!) men ack så fel jag hade. För med "Belus" tar Vikernes några steg tillbaka och hamnar mellan "Hvis Lyset Tar Oss" och "Filosofem" vilket passar mig utmärkt då jag älskar dem båda.
Detta är hypnotisk black om något.
http://www.youtube.com/watch?v=5jsmFP1mDJk
Vinylen utkom först i vitt och därmed limiterad. Den var extremt förbokad men då jag var snabb lyckades jag få en kopia. Och tur är väl det för efter bara ett par veckor såldes den vita versionen dyrt på Ebay och bara den svarta fanns kvar från olika distros.


"Lawless Darkness av Watain har ju nästan tjatats sönder. Vilket hype det blev när detta alster skulle släppas! Men visst inköpte jag den, och det är en fin version som Norma Evangelium Diaboli har plockat ihop. Trippelgatefold. 2LP. Fin bok. Poster. Morbid konst av polsk konstnär. Javisst.
Och bra musik. Men är det något fel på mig då jag föredrar den lite hårdare "Sworn to the Dark"? För jag verkar vara den enda.
Kanske behöver lyssna in mig mer men jag har liiiite svårt för att det blev så himla mycket prat runt detta släpp.
Watain är bra. Men glöm för helsike inte att Dissection är de främsta gudarna.


Och än är ju inte året slut så det kommer fler bra släpp. Och självklart finns det mer bra i samlingen som jag glömt nu.

Helgens fynd + Armagedda

Efter att ha predikat för er om 70-tal (och kanske plågat) går vi raskt vidare till helgens inköp.
Det blev en liten tripp till Jönköping med sambon för att driva runt på IKEA och allmänt dreggande och visst blev det en visit i några skivbutiker också. Varav den ena butiken var en skattgömma och den andra inte alls så intressant. Jag var i alla fall grymt nöjd och mycket fattigare när vi kom hem. Skivor plus göra en inredningsmake-over här hemma - allt en kvinna kan önska sig! ;) Nåväl.
I samlingen saknade jag Celtic Frost - "Emperor's Return" och fann glatt den i superskick och till en fin penning. Fruktansvärt roligt och udda omslag om man jämför med de andra (bra) plattorna med Celtic Frost, tycker ni inte? Och bäst musik. Även om "To Mega Therion" är mästerverket...

http://www.youtube.com/watch?v=RHVO2-QoJvs

Ett annat släpp som jag helt saknade är Electric Wizard - "Supercoven" mini-LP:n.
Jösses, denna är svår att hitta! Tryckt i endast 1000 ex och likt allt annat med den elektriska trollkarlen extremt dyr vanligtvis. Nu lyckades jag få den i ett väldigt överkomligt pris fast den är i behagligt skick vilket makes me a very happy panda.
Detta är flummig, stökig och morbid doom/stoner... Hail H.P. Lovecraft!

Nu är det bara att vänta på återsläppen på "Witchcult Today" och "Dopethrone" från Rise Above... :D

Självklart hittade jag ännu fler skivor men det är ännu mer skumma progressive plattor så det kanske jag skriver om en annan gång.

Igår kom ett paket från Litauen. Nämligen återpressen på Armagedda - "The Final War Approaching"! Armagedda har jag ju nämnt lite kort i ett inlägg tidigare och detta är alltså skivan från 2001 som kommit i ny förpackning och remastrad i Necromorbus. Skönt att slippa det gamla fula omslaget även om detta är ganska budget också!
Limiterad i 500 ex där jag har en av de första 50 med en patch och poster. Såklart. ;)
Tycker man om gammal primitiv black metal och har en benägenhet till misantropi och skogsvandring så är detta en skiva man bör lyssna på. Låter 90-tal. Perfekt.
Men glöm ej att den absolut bästa skivan heter "Ond Spiritism" och har ni inte den så skäms!
"Död & Pina" från "The Final War Approaching":
http://www.youtube.com/watch?v=2fklppD0LAA
"Döden Styr Livet" från "Ond Spiritism":
http://www.youtube.com/watch?v=-BlWN23Ycj0

Vill även snabbt rekommendera eller i alla fall nämna ett annat musikprojekt med Armagedda-anknytning, nämligen LIK som är Graavs skötebarn. Eller var snarare. Detta band har liksom Armagedda gått i graven (håhå!). Min favorit är första albumet "Må Ljuset Aldrig Nå Oss Mer" som är lika deprimerande som det låter. Här är det ännu mer dyrkande av avgrund och misär.
Ta bara låten "Hate To Be Human"...
Detta är förvisso en blandning av black metal och ockult rock men det är väldigt bra. Fast negativt utav helvete. Lyssna själva:
http://www.youtube.com/watch?v=_ZjRxSkNPsc

fredag 24 september 2010

Progressive rock - skönt 70-tal

Detta inlägg kommer jag ägna nästan uteslutande till 70-talets härliga genre progressive rock. I just det facket finns det ju också väldigt många typer av små-genres, t ex krautrock, space rock, hard blues, psychedelic och heavy progressive. Jag är ingen expert på dessa små genres ännu så jag kommer helt enkelt bara skriva om en rada band och skivor som är fruktansvärt bra. >:)
Ni som bara vill läsa om metal kan alltså hoppa över detta inlägg, men då missar ni någonting... Varför? Jo, hårdrocken idag har ju till stor del kommit ur denna genre! 70-talet (som jag tyvärr inte upplevde, suck!) gav oss ju alla bra plattor med Black Sabbath, Zeppelin och Deep Purple men det hade också mer att ge oss.

Ni som liksom jag lyssnar på det progressiva dödsbandet Opeth vet att sångaren Mikael Åkerfeldt är en riktig skivnörd. Han är också helt insnöad på just progressive. Jag har listat ut att den lurifaxen smyger in lite udda band in i Opeths skiv- och låttitlar. T ex "Still Life", "Blackwater Park" och "Nectar" (som jag tror och hoppas han syftar på Nektar...).
Och det är bra grejjer han rekommenderar!

Still Life var ett brittiskt band som endast släppte en platta (1971) tillsammans. Den är självbetitlad.
Själv tycker jag att denna grupp påminner om Deep Purple en hel del och myser därför rejält när jag hör låtar som "People In Black" och orgeln (världens elakaste instrument!) flippar ur.
Men det är en skiva som man får lyssna in sig på, desto mer trivs man.
Hittade ett slitet men fint ex av denna skiva på original på Vertigo på en skivmässa.




Blackwater Park, ännu en indirekt rekommendation av herr Åkerfeldt, var ett gäng tyskar som anlitade en brittisk sångare och även här blev det endast en platta. "Dirt Box" (1971) är både hård och fylld av blues. Jag skaffade denna skiva rätt så nyligen och är fullkomligt förälskad i den. Och omslaget är ju ganska creepy när man tittar lite närmare... Man undrar ju hur de tänkte!






Captain Beyond släppte ett antal skivor men den första är den enda värd att äga (1972). Här får man komplicerade låttitlar och lite skön hårdare rock från sångaren som först var med i Deep Purple men sen startade Captain... Flippat omslag och grymmast är 3D-versionen.

Med gruppen Camel måste man äga och ofta lyssna på följande skivor "Mirage" (1974) och Moonmadness" (1976). Den förstnämnda är lite mer fart i medans "Moon..." är softare men utan att bli för mjuk och mesig. Första låten måste man bara älska! Speciellt om man tycker mycket om 8-bitarsmusik från kära Nintendo. Skulle man sätta ihop "Mirage" och "Moonmadness" till en skiva så skulle det blir så hysteriskt bra att man nog skulle gå sönder av lycka och eargasms. Så kolla in Camel, det är också en av de få 70-talsbanden som inte ruinerar dig totalt av att handla originalskivorna.



Hawkwind, dessa space-gudar från England, är jag helt förtjust i. Om man föredrar sin progressive flummig och rymdig är detta bäst! I Hawkwind spelade Lemmy bas innan han bildade Motörhead, och det är just de skivorna han är basist och sångare på som enligt mitt tycke är bäst. Intressantast är "In Search of Space" (1971, LP:n är så grym!), "Doremi Fasol Latido" (1972) och liveskivan "Space Ritual" (1973). Dessa och fler kommer på åter-press på dubbla 180 gram nu i höst, lite ljus i mörkret om man inte har råd eller lust att köpa dem på originalpress. Lyssna på Hawkwind och slappna av i hjärnan, flyg ut i rymden...

Uriah Heep gjorde en del intressanta plattor på 70-talet. Länge har jag varit kär i omslagen till "Demons And Wizards" och "The Magician's Birthday" men den skiva som man absolut måste höra någon gång är första släppet "Very 'eavy, Very 'umble" (1970) som har den utomordentliga låten "Gypsy" som förstaspår! Herregud, lyssna på den och njut.









Ingen kan någonsin övertyga mig om att tysk-brittiska Nektar har släppt någon bättre skiva än "A Tab In the Ocean" (1972) som helt enkelt är ett litet mästerverk.
Kan du stirra på omslaget utan att bli lycklig? Jag kan inte det... Och lyssna på låtar som titelspåret och "Kings of Twilight"!









Schweiziska Toad (1971, finns det bättre bandnamn?!?) släppte en riktig bombskiva och några halvbra. Första skivan, som också var självbetitlad, är bomben som sprängdes och ut kom en massa melodier och hårda toner. Här gjorde även de det smarta beslutet att hyra in en sångare och slutresultatet är som sagt en eargasm. "Pig's Walk" t ex, oerhört hård och groovy för att vara 1970! Det kan förklaras av att gitarristen dyrkade Jimi Hendrix och ville också få ut maximalt av sin gitarr.



Franska Pulsar är skumma. Jag tycker om dem fast samtidigt inte. Hur då?
Mjo, de släppte "Strands of the Future" (1976) som innehåller en lååång och rymdig låt som första spår men det som kommer efter är inte alls lika bra. Men omslaget och hela konceptet är ju genialiskt. Så man måste tycka om dem...


Vill man lyssna på något hårt, psykedeliskt och flummigt kan man lyssna på nutida Earthless.
Dessa grabbar från USA gör sin musik utan någon som helst sång och det funkar super!
Långa låtar som hypnotiserar men överraskar också. Bra skit.

Och tycker man om gammal skräckfilm skall man lyssna på svenska Morte Macabre.
Massa mellotron. Lite läskigt. Nostalgiskt. Och udda.


I nästa inlägg hoppar vi nog raskt tillbaka till 2009 och 2010 för att gotta sig i de bra skivor som kommit alldeles, alldeles nyligen... T ex:

onsdag 22 september 2010

Marduk live!

Den 10:e september var det konsert med Marduk på Parken i Göteborg.
Förband var svenska Valkyrja samt norrbaggarna Ragnarök.
För det första var själva konsertplatsen ett ganska mysigt ställe men väldigt förvånad blev jag då scenen var minimal! Jag hade aldrig varit där tidigare men förväntade mig något ställe storleksmässigt som Trädgår'n...
Men det rullade på ganska bra ändå, även fast man såg ganska litet av själva medlemmarna då hela stället fylldes av rök konstant från rökmaskinerna. Men å andra sidan var det ganska effektfullt också. :)
Valkyrja gick på i tid och gjorde entré, som de andra banden, genom att först klämma sig ut genom köksingången och sen klättra upp på scenen vilket ju känns lite udda återigen. Väl på scenen levererade de deras old school black metal men hos mig går det inte hem så särskilt bra.
Då jag sett dem tidigare, i Skövde (förband till Dark Funerals sista turné), hade jag tidigt stört mig på Watain-härmandet och rockstjärne á la black metal le primitive dvs: "Vi är så äkta!".
Så äkta att sångaren A.L. inte kan (eller vill?) sjunga utan då och då brölar monotont. Jag är inte imponerad.
Missförstå mig rätt nu, jag har inte problem med primitiv black metal eller olika typer av sång, men detta blev aldrig intressant eller särskilt originellt. Bathory-dyrkandet kändes äkta. Men Valkyrja kändes inte i närheten av detta kultband eller forna (eller nya) Watain. Sorry. Jag ville så gärna tycka om er musik, men nej.
Bättre klarade sig Ragnarök som spelade typisk norsk black metal så som t ex tidiga Dimmu Borgir. Alla medlemmarna lyckades hålla intresset vid liv på olika sätt och själva banduppsättningen blev nästan absurd samtidigt som perfekt! Sångaren HansFyrste var en ganska stereotypisk sångare inom black metal; smal och ganska liten men skräckinjagande och med pondus. Självklart blodig. Kontra det så såg bassisten Decepticon ut som en slags gigantisk Leatherface (utan mask) som klampade runt lite klumpigt bredvid sångaren. Gitarristen Brigge såg inte alls ut som på gruppens myspace-sida utan hade utseendet av en metalversion av Gimli (ur filmatiseringen av böckerna om Sagan om ringen) alltså kort, skäggig och väldigt rund. Tillägg inget hår, tatueringar och en väldigt spänd blick. Han var ju för underbar och samtidigt riktigt ruggig då han stod och riffade hysteriskt samtidigt som han blinkade frenetiskt och spände sina svarta ögon i publiken. Briljant!
Själva musiken hördes bra och Ragnarök hade ett bra tempo och driv. Själv har jag endast hört albumet "In Nomine Sathanas" från 2002 men resten av materialet gick hem hos publiken också. Bäst var helt klart det som doftade norskt 90-tal.

Så var det dags för Marduk från Norrköping. Detta är ju verkligen ett av banden som står för den svenska black metal-eliten och det visade dem. Trots att röken spydde ut över hela scenen och man knappt såg Morgan Håkansson och co så kände man deras närvaro hela konserten. Och Mortuus var väldigt respektingivande även om han inte var lika skräckinjagande som när jag såg Marduk på Metaltown för några år sedan.
Denna kväll spelade de inte bara låtar från nyaste skivorna "Rom 5:12" och "Wormwood" utan även från "Pazer Division Marduk" och tidiga "Opus Nocturne". Jag blev nöjd av blandningen och blev extra förtjust när de vräkte ur sig The Levelling Dust.
De gick av scenen väldigt abrupt, inga extranummer här inte, och lämnade oss i skön tomhet efter deras stenhårda leverans av kulsprute-black metal.
Det enda som jag saknade var mer av de där spy-growl-ljuden som Mortuus är så bra på i både Marduk och Funeral Mist...

måndag 20 september 2010

Skivor & nörderier...

Det är svårt att veta i vilken ände man skall börja när man tagit en sådan stor paus från bloggandet men jag väljer spontant att gripa tag i det första ämnet som ploppar upp i mitt virvlande huvud - skivor!
Och då vill jag poängtera att vinylskivor skall det handla mest om. Men ni som inte är inne på den typen av nörderi kan låtsas att det handlar om CD-formatet eftersom nästan alla LP ju finns i detta digitala format. Ni som håller till mp3 vill jag rikta en fundering till - varför? Billigt? Gratis?
Men hur skoj är det? Hur nostalgiskt är det att spela mp3 90% av fallen eller mer? Nej Nej.
Men jag skall låta er vara och inte skälla för mycket... Ett tag i alla fall.
Oavsett format är det ju intresset och entusiasm för musik som binder oss samman.
Men jag... jag håller mig i min hörna tillsammans med mina vinyler som glänser och doftar så fint ändå! Hmmm.. Vart var jag nu? Jooo, skivor ja.
Under denna paus kan ni som är bekant med mig då förstå att jag inte haft uppehåll i mitt samlande utan tvärtom, jag har nördat mig riktigt rejält!
Utöver ett jäklans köpande och hamstrande av vinyl och ett fåtal CD så har jag äntligen fått ordning på ett rejält register över mina skivor, dock endast vinyl just nu (orka lägga in hundratals CD också, neeej!).
Min poäng är att jag under denna tid hört så fasansfullt mycket bra album eller återgått till sådant jag upptäckte när jag var yngre. Jag kommer nu att sammanfatta lite kortfattat en drös rekommendationer av både gamla och nya skivor. Enklast är väl att gå utefter genre.
Nu startar plöjningen!

Thrash
Här vill uteslutande ägna all uppmärksamhet på ett fantastiskt och brutalt album: "Agent Orange"! Ni insatta vet att detta krigsalbum släpptes av tyska Sodom i slutet av 80-talet.
Det kom dock ganska nyligen på återsläpp både på digipak-CD (med bonus) och picture-LP för er som missat det. På detta briljanta album har Tom Angelripper inspirerats av Vietnamkriget och det är uteslutande hemskheter som texterna avhandlar. Den tyska thrashen kan nog inte bli så mycket bättre än så här!


Black
Även om Darkthrones nya alster "Circle the Wagons" inte är någon renodlad black metal platta vill jag ändå rekommendera den. Jag tillhör en av dem som hade svårt för det nya soundet som Darkthrone mer och mer började luta sig mot och som man nu ganska säkert kan konstatera är det nya Darkthrone. Efterhand kunde jag ta till mig det mer eftersom de på ett sätt inte har ett "nytt" sound, de lutar sig mer på ganska akter och tillför en doft av thrash, speed och punk såväl som gammal heavy metal. Ljudbilden är fortfarande enkel och primitiv och Darkthrone kommer förhoppningsvis aldrig låta överproducerade.
"Circle the Wagons" är det fjortonde albumet från dessa norska musikbesatta herrar och jag blev glatt överraskad när jag förhandsbokade LP:n från deras bolag Peaceville och fick med en nedladdning i mp3-format. Som jag tidigare skrev är jag inte så överförtjust i detta format men det kan vara svårt att bära med sig receiver samt skivspelare runt på stan eller på gymmet (!!!) så jag laddade tacksamt ner skivan som en digital kopia. Detta borde alla skivbolag erbjuda oss kunder som köper wax!
En annan akt jag äntligen börjat hänge mig mer för är franska Deathspell Omega som jag verkligen vill rekommendera er att titta och lyssna närmare på. Jag köpte som sagt äntligen "Si Monumentum Requires, Circumspice" och "Fas - Ite, Maledictii, In Ignem Aeternum" på första press och vilka skivor de är! Vilken visuell upplevelse (gatefold med posters + booklet), som passar utmärkt till musiken. Jag blev extra förtjust i den förstnämnda av dessa två och gottar mig åt de genomtänkta texterna, den absoluta satanismen tillsammans med de rysk-ortodoxa körerna. Deathspell Omega är fruktansvärt hemliga av sig och man vet väldigt lite om medlemmarna men detta förstärker bara känslan utav kylig och extrem black metal.
Summoning är ett väldigt speciellt band från Österrike som hänger sig åt Tolkiendyrkande och jag tycker om detta väldigt mycket. En riktigt bra utgåva är boxen "Sounds of Middle-Earth" från Temple Of Darkness Records som utöver en bra
booklet innehåller 5 picture-LPs, inklusive min favorit "Dol Guldur".

Death
Här tänker jag smyga in lite grind också med min första rekommendation - Carcass.
Man kan helt enkelt inte missa Carcass skivor! Speciellt inte de ocensurerade versionerna på vinyl (som jag lyckades köpa till mig av en snubbe som hade förvara
t dem i sitt garage i typ 15 år = sjuk slöseri!). Detta är gore på hög nivå och man riktigt njuter av alla texter med såklart extremt mycket splatter som innehåll. Kroppsdelar flygandes hit och dit! Ett skräck-fan som jag myser ju rejält med album som "Reek of Putrefaction", "Symphonies of Sickness" och "Necrotism - Descanting the Insalubrious". Även om senare "Heartwork" inte är lika brutalt utan mer melodiskt är det också en mycket bra skiva men de första rekommenderas varmast.
Brittiska Bolt Thrower måste man bara älska! De dyrkar Warhammer och har snott deras logga och mycket av designen till skivomslagen. De skapar musik med krig som enda inspirationskälla. De spelar seg men tung death metal. De ligger på Earache. Och de är sköna. Första skiva "In Battle There's No Law" lutar mer år grind men de efterkommande är döds all the way och jag har nu snöat in merparten av deras skivor och kan inte sluta samla eller lyssna. Bilden till höger är på deras platta "Warmaster".
Vill också slå ett slag för svenska vikingasönerna Unleashed! Gubbarna har hållit på länge med musik nu och trots att de blivit mer melodiska och lite lugnare så är de fortfarande rejält duktiga och rutinerade. Jag manglar deras samling "Viking Raids" och är besatt av låten "Cannibalistic Epidemic Continues" från förra skivan "As Yggdrasil Trembles".
Ett annat svenskt gäng är Tribulation. Dessa pojkar är tvärtom ganska nystartade men det hörs inte på superba "The Horror" som vältrar sig i skräck. Detta låter gammalt och gör mig nostalgisk och skaffa denna skiva om ni inte gjort det redan!

Doom/Stoner

Shrinebuilder. Jag läste om dem i tidningar som Close-Up och Terrorizer när deras första (och hittills enda) skiva skulle släppas. Superbandet. Med jättehype. Medlemmar består av Wino (Saint Vitus, The Obsessed), Scott Kelly (Neurosis), Al Cisneros (OM, Sleep) och Dale Crover (Melvins). Jag blev lite anti till detta släpp då jag läste så mycket om förväntningarna så jag valde att inte kolla upp ban
det närmare. När recensioner sen kom verkade många ha blivit besvikna på albumet då de haft alldeles för höga förväntningar på dessa rutinerade musiker.
Men nu den senaste tiden har jag blivit mer nyfiken på detta projekt och beslöt mig för att införskaffa "Shrinebuilder", något som jag absolut inte ångrar. Då jag började lyssna hade jag väldigt få och små förväntningar och det var nog det som gör detta till en riktigt bra skiva för mig. Denna blandning av stoner och doom är hypnotisk och j
ag trivs med blandningen av Winos sjungande stämma, Scott Kellys vrålande hals och Als mässande.
Som jag skrev ovan har Al Cisneros tidigare varit med i Sleep (eller är de återförenade på riktigt?) från Californien som som varit ett band som lagt många av grundstenarna (haha) till amerikansk stoner metal. Som många andra är jag förtjust i "Holy Mountain" och även "Dopesmoker". Speciellt "Holy..." låter mycket Black Sabbath och bara det leder ju till att det oftast blir bra musik.
Nu till en viktig rekommendation: Griftegård! De släppte det fantastiska debutalbumet "Solemn, Sacred, Severe" förra året och som ni nog förstår älskar jag denna skivan. Hur kan Thomas Eriksson sjunga så vackert men smärtsamt? Och de har verkligen lyckas med det visuella och texterna, som ironiserar sig över religion (ja, kristendomen) samtidigt som det finns en enorm mängd smärta och besvikelse över att det inte verkar finnas någon tröst däruppe bland molnen.
Jag har lite kontakt med en av medlemmarna och vet att de just nu håller på med nytt material så jag väntar tålmodigt på en ny fullängdare framöver.

Jag återkommer för mer rekommendationer då jag även tänkte smyga in lite progressive rock-skivor som man måste ha. I framtiden kommer jag även lägga en recension av konserten med Marduk i Göteborg häromveckan.
På återseende!

Återkomst!

Detta inlägg markerar en återkomst. Nu har jag inte använt mig av denna blogg på länge och nu blir det skärpning! Eftersom jag själv är i sådant stor behov att uttrycka mig, och då självklart i en av de största sakerna som symboliserar mig - musik, så klart.

Nu kommer jag bredda bloggen lite så att blod og krek även kommer handla om death och doom.
Och tyvärr kommer ni att då och då få en stor dos progressive rock eftersom jag även "intar" denna genre. ;) Poor bastards!