In the rays of the sun I am longing for the darkness...

I måndags kom den äntligen. Opeth-boxen. "In Live Concert At the Royal Albert Hall".
4 stycken 180 grams vinyler och 2 DVD + bok. Limiterad i 4000 ex. Så vacker.
Denna hyllning till Deep Purple som också uppträtt i Royal Albert Hall (vinyletiketterna liknar Deep Purples, med liknande design som på deras bolag Harvest...!).
Firandet av Opeths 20års jubileum. En lååång konsert med hela "Blackwater Park" skivan plus utvalda låtar i kronologisk ordning.

Jag har sedan "Still Life" släpptes för 11 år sedan varit förälskad i Opeths musik, blandningen av hårt och mörkt och det lite mjukare vemodiga och vackra. Progressiv musik möter metal. Tekniskt. Intelligent. Musik.
Men på senare tid har Opeth, för mig, hamnat lite i skymundan av andra band & nya musikupplevelser. En relation som blivit lidande. Och nu när boxen kom kände jag hur mycket den relationen och musiken betyder. Jag är en Opeth-nörd. Opethloggan är ingjuten i min själ tillsammans med Black Sabbaths och King Diamonds.
Jag är inte så blödig av mig men jag blev såpass känslomässig att jag blev tårögd. Tårar av glädje.
Som herr Åkerfeldt säger: "The records are my other children." Ja, man blir fasen känslomässig.

Utan musik finns inget liv. Och speciellt: ingen ventilation.