Yob, Kongh & Dark Castle i Gbg!

För en vecka sedan så packade jag väskan och åkte till stora staden Göteborg för att avnjuta Yob, Kongh och Dark Castle live. Det var dags för lite undergångsmusik och mangel kände jag.

Även Mother Of God och Deadists spelade innan, men de var inte riktigt min kopp té.

Spelningen tog plats på Sticky Fingers och innan tyckte jag det passade ypperligt att käka lite sushi och gräva lite i stadens backar. Det blev några få besök på de små ställena innan konserten och utan att vara i desperat jakt på någon skiva fyndade jag rejält. Mer om det senare dock. ;)

Efter några goda ale landade jag då på konserten och kollade in Kongh som imponerade rejält med sin tyngd! Ett riktigt bra liveband och sångaren gjorde ett grymt jobb. Bestämde mig att införskaffa "Shadows Of The Shapeless" på vinyl då jag alltid missat den innan. Det är schysst att kunna köpa direkt från banden om man har möjlighet och stoppa ner pengarna direkt i deras fickor.

Dark Castle, från Florida, var på tur med sin skumma blandning av musikstilar. Vad skall man kategorisera dem som egentligen? Ja, det vete fan om man vill våga sig på men en blandning av sludge, punk, psykedelisk black metal plus lite industri skulle jag vilja kalla det.

Bandet består ju endast av två personer, sångerskan och gitarristen Stevie Floyd och trummisen Rob Shaffer (som även rattar små effekter vid sidan av trummorna live, märkte jag). Ingen bas alls. Vart hamnar tyngden då? - tänker man. Tro mig, det är tungt som fasiken ändå!

När jag stod långt fram och iakttog dessa hypnotiska två, skallrade mina knåskålar av trummornas intensitet och gitarrens långa idisslande toner. Rob var grymt imponerade och spelade med sådan koncentration och hängivenhet, Stevie skrek som en kvinna som blivit besatt av metal och vägrade släppa taget om sin gitarr. Riktigt bra spelning.

Jag införskaffade mig båda vinylerna i fina toner av blod (dvs röd) och blev sponsrad med en oerhört tjusig patch.

Yob då? En av de bästa spelningarna jag har sett. Dessa tre var i trans, speciellt Mike som verkade helt inne i sitt eget spelande och i någon slags våldsam men härlig meditation. Faktum är att man nästan hamnade där själv, när man njöt av den långa och imponerande doomtyngden och iakttog hur sångaren gled längre och längre in i sin musikaliska sköna dimma. Jag kollade imponerat på hans tatueringar, fylld av Om-tecken och vågor med ögon som stirrade ut, och konstaterade att han var en blandning av John Lennon och den härliga hippiepundaren i That 70's Show. Och så kan man slänga in lite Ozzy där också, speciellt då Mike sjunger rent och får till en slags pipig stämma.

Hela setet var i alla fall underbart och de körde några extra låtar då de var på så bra humör.

Imponerande musiker. Jordnära killar. Härligt att se. "Atma" köptes, dock på CD eftersom vinylen redan sålt slut.

Nästa dag var jag fortfarande mättad av fyndande och musik, det var härligt att bege sig hemåt med massa plattor och ta en kopp té med sambon och spela upp det man hittat.