Skumma plattor som rymde från storstaden...

Nu har man ju varit i storstaden Göteborg några gånger och jag lovade ett inlägg om några av fynden.

När jag var och såg Yob och Kongh handlade jag ju lite förutom de på konserten jag berättat om tidigare. Jag hann in i några butiker innan konserten och jag fick med mig bland annat Tank, The Moody Blues, Guru Guru, Älgarnas Trädgård och Pink Floyd.

Till och med en LP med Anvil slank med! ;) För 10 kronor var man ju tvungen. (Även om Exciter alltid är bättre...)

Ett av de bästa fynden var också den allra dyraste. Men icke så farligt som man tror, för denna godingen kan gå loss på över tusen kronor! Och det betalade jag absolut inte. Detta ex har ju lite slitet omslag men som tur var vinylen superfin och det är ju det viktigaste tycker jag.

Älgarnas Trädgård - "Framtiden Är Ett Svävande Skepp Förankrat I Forntiden" från 1972 är enligt mig något av det bästa och mest rymdiga som kommit ur Sverige! Jösses vad detta är bra, och extremt flummigt. När jag såg denna, som jag letat efter ett tag, stå där på en hylla framför mig sögs jag in i omslaget verkligen. Jag har aldrig sett det i verkligheten utan endast på bilder och blev helt betagen. Redan där lyckas Älgarnas Trädgård förhäxa mig och lovar mig dyrt att de skall leverera space rock rätt in i min filosoferande törstande skalle!

Och det gör de verkligen. Och de blandar stundtals med lite svensk folkmusik. Fast på deras sätt. Jag menar; jag älskar svenska band som Kebnekajse (eller Kebnekaise, which ever you prefer) och Ragnarök men Älgarnas gör verkligen något annat. De sveper tag i Hawkwindbägaren knappt innan Hawkwind själva hittade till andra galaxer och får en att slappna av samtidigt som man funderar över livets byggstenar.

Rekommenderas varmt, om man söker efter vad svenskarna sysslade med på 70-talet.

Något ganska olikt detta men som släpptes bara några år tidigare, 1968, är The Moody Blues med deras mästerverk "In Search Of The Lost Chord".

CO)))VEN skrev om denna skiva mycket bra om denna skiva för ett tag sedan!

Här snackar vi om effektiva stämmor och skönsång! Ta Beatles och blanda det med en liten dos psykedelika (LSD?) och peta in rätt så mycket österländsk mytologi så har du något som liknar detta. Och kolla på omslaget!

Jag har hållit i ett ex av denna plattan i en annan butik för nåt år sedan men köpte den inte då och har ångrat det sedan dess. Så när den nu dök upp framför mig grep jag tag i den och jublade lite inuti då den var i bra skick.

Nu till lite krautrock, på CD, som jag fick med gratis på köpet av Älgarnas Trädgård. Schysst.

"Känguru" är en hysterisk och utflippad skiva av Guru Guru. Det är deras tredje och kom liksom första skivan nämnd här 1972. Det året måste ha varit ett riktigt produktivt år för den flummiga musiken, och det var säkerligen mycket droger i omlopp hehe.

"Känguru" är den tredje plattan men den första jag skrev upp min inköpslista. Varför? Mycket på grund utav omslaget faktiskt. Hur kan man inte älska omslag?!? Och detta är ju helt fantastiskt dumt men samtidigt brilliant. Hoppas hitta denna på vinyl någon gång men CD-versionen är riktigt fin den med. Lyssna på dessa tokiga tyskar nu och försök lista ut vad som hänt i deras hjärnor...

Sist men inte minst blev det lite metal! Skitig och punkig sådan. Tank med deras debut "Filth Hounds Of Hades" som jag letat efter i nåt år! För ynka 70 spänn blev ett original äntligen min.

Det är en riktig rykare och kom 1982 och är producerad av "Fast" Eddie Clarke från Motörhead. Och det är inte så konstigt eftersom detta är superinfluerat av just Motörhead. Man har tillsatt lite mer metal och attityd men annars är det samma recept. Och omslag är ju hur brutalt som helst! Toppen.

Yob, Kongh & Dark Castle i Gbg!

För en vecka sedan så packade jag väskan och åkte till stora staden Göteborg för att avnjuta Yob, Kongh och Dark Castle live. Det var dags för lite undergångsmusik och mangel kände jag.

Även Mother Of God och Deadists spelade innan, men de var inte riktigt min kopp té.

Spelningen tog plats på Sticky Fingers och innan tyckte jag det passade ypperligt att käka lite sushi och gräva lite i stadens backar. Det blev några få besök på de små ställena innan konserten och utan att vara i desperat jakt på någon skiva fyndade jag rejält. Mer om det senare dock. ;)

Efter några goda ale landade jag då på konserten och kollade in Kongh som imponerade rejält med sin tyngd! Ett riktigt bra liveband och sångaren gjorde ett grymt jobb. Bestämde mig att införskaffa "Shadows Of The Shapeless" på vinyl då jag alltid missat den innan. Det är schysst att kunna köpa direkt från banden om man har möjlighet och stoppa ner pengarna direkt i deras fickor.

Dark Castle, från Florida, var på tur med sin skumma blandning av musikstilar. Vad skall man kategorisera dem som egentligen? Ja, det vete fan om man vill våga sig på men en blandning av sludge, punk, psykedelisk black metal plus lite industri skulle jag vilja kalla det.

Bandet består ju endast av två personer, sångerskan och gitarristen Stevie Floyd och trummisen Rob Shaffer (som även rattar små effekter vid sidan av trummorna live, märkte jag). Ingen bas alls. Vart hamnar tyngden då? - tänker man. Tro mig, det är tungt som fasiken ändå!

När jag stod långt fram och iakttog dessa hypnotiska två, skallrade mina knåskålar av trummornas intensitet och gitarrens långa idisslande toner. Rob var grymt imponerade och spelade med sådan koncentration och hängivenhet, Stevie skrek som en kvinna som blivit besatt av metal och vägrade släppa taget om sin gitarr. Riktigt bra spelning.

Jag införskaffade mig båda vinylerna i fina toner av blod (dvs röd) och blev sponsrad med en oerhört tjusig patch.

Yob då? En av de bästa spelningarna jag har sett. Dessa tre var i trans, speciellt Mike som verkade helt inne i sitt eget spelande och i någon slags våldsam men härlig meditation. Faktum är att man nästan hamnade där själv, när man njöt av den långa och imponerande doomtyngden och iakttog hur sångaren gled längre och längre in i sin musikaliska sköna dimma. Jag kollade imponerat på hans tatueringar, fylld av Om-tecken och vågor med ögon som stirrade ut, och konstaterade att han var en blandning av John Lennon och den härliga hippiepundaren i That 70's Show. Och så kan man slänga in lite Ozzy där också, speciellt då Mike sjunger rent och får till en slags pipig stämma.

Hela setet var i alla fall underbart och de körde några extra låtar då de var på så bra humör.

Imponerande musiker. Jordnära killar. Härligt att se. "Atma" köptes, dock på CD eftersom vinylen redan sålt slut.

Nästa dag var jag fortfarande mättad av fyndande och musik, det var härligt att bege sig hemåt med massa plattor och ta en kopp té med sambon och spela upp det man hittat.