Jag är ganska insnöad på mina musiksmaker, dvs mest metal i olika former (black/death/thrash/doom/grind/drone/stoner), lite punk och progressive rock samt en del psykedeliskt, och man kan ju undra sig varför ibland. Så - varför? För att de musikstilarna har så oerhört mycket att ge! Det är det enkla svaret. Ni som trillat in i 70-talslandet vet att det aldrig finns ett slut på de bra banden, underbart vrickade och tunga skivorna och grymma omslagen. Detsamma gäller ju metal eftersom det finns så många variationer.
Känner jag för något tungt och aggressivt finns det massor av skivor att välja mellan och känner jag för något lite mindre aggressivt så är det lätt att plocka fram en platta från 70-talet eller slutet av 60. Och Jimi Hendrix passar alltid in, det behöver inte ens sägas egentligen.
Men jag kan lyssna på lite annat, även om det inte händer särskilt ofta. Klassiskt, blues, jazz och reggae kan slinka ner. För att inte tala om Ozric Tentacles (som dock får plats i progressive-genren men i den mer elektroniska space rocken) och Björk.
Sen har jag en sambo som lyssnar på new wave och gotisk rock utöver black metal och det jag tvingar in i hörselgångarna.
Sakta men säkert tycker jag att en hel del av den musiken inte är fy skam, och ju äldre man blir desto mer vill man upptäcka. Jag säger som Mikael Åkerfeldt: "När man lyssnar på så mycket musik som jag gör, blir man ganska uttråkad ibland och vill ha något nytt och då börjar man lyssna på sånt här skumt..." (när han talade om ett psykedeliskt band förvisso, men ändå).
Så band som Joy Division, Bauhaus och Nick Cave & The Bad Seeds är godkända. ;)
Därför tänkte jag, som undantag, lägga upp några skivor som skiljer sig lite från resten här i, eftersom jag vill vara lite öppen men kommer aldrig öppna min dörr helt och hållet för alla musiksmaker. Men liiite.
Häromdagen klev jag runt på en second hand i stan och ramlade på dessa för runt 30 spänn st:
"Tender Prey" med Nick Cave & The Bad Seeds, deras femte studioalbum och en riktigt bra platta. Småstört som vanligt när Nick Cave styr skeppet.
"Mask" med Bauhaus, andra skivan och min favorit. Störigt, och fortfarande med lite punkkänsla. Till och med lite funky på några låtar, haha. Denna är nästan ospelad och första press. 35 spänn, jatackar!
The Velvet Underground släppte detta album 1968 ursprungligen (detta är en återpress) och det är platta nummer två i ordningen, alltså efter "bananskivan". Skum och mörk platta där Lou Reed pratar om knark och våld. Speciellt och inte varje dag man känner för detta men det diggas ändå.
Och senast igår råkade jag på en skiva som herr Åkerfeldt pratat oerhört mycket om, speciellt den senaste tiden, som inspirerat honom mycket bland annat nu vid nya skivan "Heritage":
Jan Johansson - "Jazz på svenska". Då jag tänkt på denna skiva bara några dagar innan plockade jag den med mig för en liten peng. "Det är ett tecken" tänker en skivsamlare som är smått besatt. ;) Nyfiken som man är...
Och vid första lyssningen, i den mulna solnedgången, konstaterar denna bloggerska att jag hört dessa låtar förut - men varifrån? Ingen aning.
Det är i alla fall lugn, tillbakadragen jazz och som omslaget avslöjar folklåtar. Lite vemodigt och skogigt. Får se vad jag upptäcker vid vidare snurranden.
Vad kul att du också fått tag på Jazz på svenska. Även jag blev tipsad av herr Åkerfeldt och jag älskar den. Jag tror en eller flera låtar förekommit som ledmotiv till program i SVT. Ett mycket värt köp.
SvaraRaderaEn musiker som är väldigt mörk och konstig men ändå älskvärd är Tom Waits. I princip allt är bra, de första skivorna är mest traditionella.
Johan: Javisst! Jag minns ju att du skrev om den och jag småfnissade lite för mig själv när jag stoppade den i korgen. Skall ge den en spinn lite senare!
SvaraRaderaTur att Åkerfeldt har så bra musiksmak, ännu har man inte blivit besviken. ;)
Tom Waits har man ju hört talas om ett par gångerm skall kolla upp det mer ingående! Tack för alla tips. :) Seven Sisters Of Sleep är bokad också. ;)
Velvet Underground White Light White Heat, vilken otrolig skiva och främförallt låten Sister Ray. 17 minuter av sex,knark och våld. Velvet Underground var som bäst när John Cale var med i bandet sen blev de mer som ett "normalt" band med lite poppigare låtar.
SvaraRaderaOch nu till någonting helt annat, alltså Tom
Waits. Håller med med Johan, otrolig artist! Kan rekommendera skivan Rain Dogs med honom.
Konstigaste skivan som jag har hört måste nog vara Captain Beefheart - Trout Mask Replica. Så om du har inte hört den, rekommenderas. Jag tror att det var Herr Waits som sa att när man en gång har kommit i kontakt med Beefeharts galna musik vill man bara ha mer. Så sant.
"Trout Mask Replica" skall alltså inhandlas! :) Tackar!
RaderaDet är bra att öppna upp dörrar för lite mer musik, men bara BRA musik, förstås! ;) Och jag blev så glatt överraskad (men ändå inte) när du kom hem med "Mask"! :) Bra inlägg som vanligt!
SvaraRaderaFlinkis: Hehe ja, massa våld! Det poppiga kan som sagt kvitta, det är ju mest intressant när det präglas av lite mörker och flumm. :)
SvaraRadera"Rain Dogs"? Skall notera! :)
En fiskplatta? Icke hört men skall tjuvlyssnas på!
Erdena: Bara bra och speciell musik, och man får inte bli för tantig eller gubbig på fel sätt... ;)
För några år sedan träffade jag Åkerfeldt och han hade rekommenderat Jazz på svenska när jag sa att jag tycker om svensk/norsk folkmetal som Otyg / Vintersorg eller Isengard. Jag tror han sa nåt som "Jo, de ville alla bara låta som 'Jazz på svenska' av Jan Johansson." Så då var man tvungen att forska lite och medan jag inte håller med honom så kan jag påstå att den plattan är fan underbar. Men de låtarna (och tom Johanssons versioner) dyker upp hela tiden i svensk kultur om man lyssnar.
SvaraRaderaHaha, det låter som något som herr Åkerfeldt skulle säga ja! ;) Ja det är en riktigt soft platta, och som du säger så känner man igen dem direkt. :)
RaderaKul förresten att du tycker om Otyg, Vintersorg och Isengard - mycket bra grejer!