Mike Oldfield är skönt...

... på söndagseftermiddagen.

Okej. Då har man på riktigt blivit tant - eller rentav gubbe! Efter mycket om och men så har man till slut gett upp och blivit alldeles för nyfiken på vad sjutton Mike Oldfield sysslar med.

Eller rättare sagt vad han sysslade med. För jag är inte egentligen så intresserad av vad han gör nu eller vad han gjorde på 80-talet (även om jag inte kan sluta sjunga på "Moonlight Shadow" agh!) utan jag har helt enkelt köpt på mig 2 av de tidigaste skivorna i hans karriär.

Jag hittade dem i Göteborg och väldigt billigt så det får vara trösten. ;) Dagen innan proklamerade jag för min sambo att jag minsann icke skulle köpa nån skiva med herrn från internet! Hepp hepp, icke! Nej, istället blev det i butiker - som om det skulle varit mer ekonomiskt haha. ;) Men såna saker får man väl göra ibland. Jag fick i alla fall inget skäll. Tvärtom egentligen, när jag satte igång andra skivan "Hergest Ridge" från 1974 som uppskattades av både katter och sambo.

Och då kan man fundera på om den är alldeles för enkel och mainstream?

Inte enkel som i tråkig i alla fall, för jag uppskattar den väldigt mycket och tycker att den innehåller flera lager. Liksom första plattan "Tubular Bells" (som är härnäst på inköpslistan) är den uppdelad i 2 delar (A och B-sidan) och det händer kanske inte lika många skumma vändningar om man jämför med "Tubular..." men det händer tillräckligt mycket för att stimulera min hjärna, och det på ett mycket avslappnande sätt. Oldfield har låtit sig inspireras av naturen och det hör man verkligen, speciellt i del ett som är väldigt lugn men effektiv.

I slutet på del 2 händer något väldigt överraskande och det på ett mycket givande sätt! Låten övergår i en slags galen tv-spelsfrenzy och jag kan inte sluta att tänka på gamla härliga tider då tv-spelsmusiken var som bäst. Och sen avslutas resan på ett lugnt sätt.

Ja, vad skall jag säga? Gubben Sara har hittat ett ny favoritplatta att ligga i soffan, under en katt, och slappna av till.

"Ommadawn" är efterföljande skiva och blir alltså den tredje och föddes 1975. Här utforskas det lite lugna partier återigen och det är ungefär 125 000 personer som hjälpt till med skivan. Eller, kanske det var en liten överdrift men albumet innehåller allt ifrån en kör, afrikanska trumspelare, några slags keltiska säckpipor och panflöjt.

Keltisk musik möter världen, ungefär. Och det är skön musik men inte lika progressiva på det klassiska viset. Men ändå en mycket bra platta att ta en tur med, mina gubbar och tanter!

Jag måste då beklaga att herr Oldfield inte fortsatte med liknande musik utan gav sig ut mer i stora världen och blev tyvärr då sämre enligt mitt tycke. Det blev ju lite för mycket pop av det hela. En del musiker producerar (tyvärr?) som bäst när de är enslingar som sitter och plinkar hemma och inte när rampljuset skiner dem rätt i ögonen.

För tydligen var Mike just en ensling i början av sin karriär och kände sig väldigt dubbel inför sin egen berömmelse, som ju tog fart direkt.

Måste dela med mig av ett live-klipp med ett gäng sammanbitna musiker. Mike med bland annat Steve Hillage och Pierre Moelin från emminenta husgudarna Gong, som gör "Tubular Bells". Kolla in håret, koncentrationen.... Oj oj! Bästa tiderna.