Icke-metal... Eller? vs. King Diamond

Jag sitter här i vintermörkret och funderar. Jag grunnade länge på om jag skulle skaffa den där överhypade skivan som alla, eller nästan alla, pratar om. Och till slut så gjorde jag det, eftersom jag ändå skaffat singeln tidigare. Så, i fredagskväll hämtade jag upp Ghost - "Opus Eponymous" som limited edition-vinyl. Och nej, inte svindyr eller från bolaget. Och ja, färgen var en glad överraskning eftersom det från början inte spelade mig någon roll. 400 ex i clear/black splatter, jatack. Lyssnade innan sovdags. Snabb konstanterande precis innan sovdimman: fortfarande lite för poppigt. Brutalt sataniska texter. Inte lika sövande & hypnotiskt som t ex Hawkwind (angående sovmusik). Mjaaa.
Nu har jag lyssnat varje dag, för att riktigt ge skivan en chans. Albumet som tilltalar alla. Eller? Fortfarande tycker jag om de hårda texterna. Och jag sitter faktiskt och sjunger med lite smått. Har jag också blivit smittad? Det är dock fortfarande liiiite för mycket pop, lite för melodiskt. Och det är sannerligen inte bättre än Mercyful Fate. Men det är rätt bra, faktiskt. Lättlyssnat.
Och jag är rätt glad att jag skaffade LP:n och inte köpte den som CD.

Men, ingenting kan mäta sig med min King Diamond. Melodierna. Ondskan. Metallen. Han är alltid, alltid bäst.
Nu har dock käre King haft oturen att bli inlagd på sjukhus och genomgått en trippel bypass.
Han verkar tillfriskna skapligt men man kan alltså glömma en turné eller ny skiva inom den snaraste framtiden. Vilket är helt förståeligt.
Jag vet precis hur avancerad denna operationen är och hoppas från djupet av min dyrkande själ att Kungen Af Skrämmande Musik snart är återställd. Ty han skall skapa fler skivor att dyrka och göra djävulstecknet till. Så är det bara.
King, get well.
Jag slänger på "Conspiracy" och dyrkar.

Gårdagens second hand-fynd blev något väldigt trevligt. En ovanlig liveskiva med The Doors. Fruktansvärt tydligt och imponerade ljud, nästan i topp med "Made In Japan" med Deep Purple... nästan.