Skivmässan i Huskvarna

Äntligen går det att mobilblogga och även inkludera bilder, vilket gör det mycket enklare för mig att skriva något kort om någon härlig skiva utan att klicka igång någon av våra datorer från stenåldern. ;) Så, hoppas det blir mer uppdateringar nu!

För några veckor sedan var det skivmässan i Huskvarna, vilket nog är en av de bästa, och jag var där och hjälpte en säljare. Det betydde att mina pengar i princip var slut ens innan mässan öppnat, eftersom vi var för strax efter 7 och då börjas det redan rotad i backarna kan jag lova.
Mitt första fynd var italienska Premiata Forneria Marconi med "Per Un Amici", som är en klassiker när det gäller progressive rock. Helt underbart att äntligen få lägga vantarna på den!
När man väl börjar intressera sig och lyssna lite på italienskt så inser man att det finns helvetes massa bra skivor som skapades där under 70-talet, i princip allt jag hört hittills har varit superskönt.
Jag fullkomligt älskar Lucifer's Friendster första platta men har varit nyfiken på deras andra och jag lyckades hitta den amerikanska utgåvan i backarna - "Where The Groupies Killed The Blues" och då första skivan är riktigt tidig hårdrock är denna betydligt mer progressiv. Mycket orgel, piano och moog om man jämför men det är riktigt bra! Helt underbart att de lyckades göra två olika kanonplattor men efter det gick det utför.
Min budget var lite stram plus att jag köpte två dyringar så det blev inte sp mycket metal denna gång. Meeeen jag kom hem med "Forbidden World" med Antichrist, som blivit väldigt välkomnade i metalvärlden med deras retro-thrash. Dessa unga pojkar har verkligen fastnat totalt i 80-talet trots att de knappt var födda då. Duktigt.
Och det är bra, musiken låter gammal och vill man ha lite skön thrash men inte orkar lyssna på Sodom eller Destruction ännu en gång (varför inte?!) kan man absolut ge dem en chans.
Black/thrash från Brasilien, från 1986, någon? Självklart. I Hate Records var på mässan och där rotade jag även fram återpressen av "Bloody Vengeance" av Volcano, på blodröd vinyl som det tydligen snart var helt slut på. Argt, brutalt, tidigt och krullhårigt! Underbart och precis vad jag behövde i kontrast med allt från 70-talet.
Jag hittade lite annat med och fick även en drös skivor, kanske mer om någon av dem vid ett annat tillfälle.

Burzum släpper "nytt" gammalt!

Vad jag har förstått är det inte så många av mina mest hängivna läsare som tycker om Burzum...? Oavsett Varg Vikernes åsikter så har jag alltid tyckt om hans musik, som ni vet, och hyllande "Belus" som ett mästerverk. Varg lyckades verkligen överraska mig positivt med den återkomsten, en enkel platta men med ett driv som gör att jag får ståpäls och kalla kårar.

"Fallen" lyckades tyvärr inte ge mig riktigt samma känsla, tror jag hade för höga förhoppningar - även om det inte är en taskig platta på nåt sätt - och jag förstår inte riktigt varför loggan och omslagstemat skiljer så mycket från "Belus" som jag tänker är 'mer Burzum'.

Men men, ändock tycker jag det är en rätt spännande nyhet att Varg snart kommer med ett nytt släpp "From The Depths Of Darkness", som i och för sig inte innehåller nya låtar alls utan är återinspelningar av "Burzum" och "Det Som En Gång Var" som han gjorde 2010.

Många verkar tycka att det är onödigt att göra om dessa kultsläpp men jag känner att det kan vara intressant att höra hur han nu valt att göra med sång osv. Inte för att förminska originalen på något sätt, hoppas jag.

Tycker att omslaget är lockande, påminner om förr, och hoppas bli nostalgisk när jag väl lyssnar på mitt förbokade ex.

Wolves In The Throne Room live i Göteborg

Jajamen, i lördags kom Wolves In The Throne Room till Göteborg, närmare bestämt Truckstop Alaska! Något jag sett fram emot länge, och som jag befarade att jag skulle missa på grund av en rejäl förkylning som gjorde mig rätt oengagerad i allt under veckan. Men envisheten vann och jag släpade med min sambo för en rejäl dos magisk black metal.

Förband var intressanta och udda Wolvserpent som bestod av ett par - en trummande och violinspelande kvinna och karln som skötte gitarr och sång. Innan spelningen brände de salvia och tände ljus och då började jag trivas rejält. Sen drog de igång deras ovanliga och långsamma och upprepande suggestiva doom, utan bas (precis som Dark Castle), och spelade några riktigt långa låtar tills de plötsligt bestämde sig för att det fick vara nog och slutade. Och det var precis lagom långt gig tycker jag, då det kan vara svårt att behålla fokuseringen på scenen under längre tid med bara två personer som stimulerar ens öron och ögon. Vackert var det dock när Brittany reste sig från trummorna och spelade violin till spännande ljudeffekter. För övrigt var det riktigt imponerande hur hon hanterade trummorna, så hängivet och tungt att mina tankar flöt iväg till spelningen med Earth jag såg på Nefertiti och mindes Adrienne Davies intensiva spelande, Brittanys metod påminde om detta fast det var mycket, mycket tyngre.

Musiken från DJ-båset under kvällen valdes tydligen av bröderna Weaver och det tillfredsställde i alla fall mina öron då det var mycket black metal och lite folkig musik, hörde bland annat Wardruna som är en favorit här hemma när det kommer till lugnare meditativ udda musik. I övrigt var det mycket folk på Truckstop, och lite mer äldre publik än under Blood Ceremony - vilket gladde mig så jag inte känner mig som Gandalf den grå. ;)

Och det är klart, en lördag drar ju mer folk än en tisdag och vargarna drog verkligen full lokal.

Glad i hågen och med en Newcastle i näven, drog jag mot merchbåset som var fullt till bredden av tröjor och skivor och jag siktade glatt in mig på "Diadems of 12 Stars" på trippel-LP och nya "Celestial Lineage" på dubbelvinyl, då jag saknade dem båda. Senare blev det också en turnétröja eftersom jag varit så duktig att inte handlat några fler skivor under Göteborgsvistelsen. ;)

Så var det dags för Wolves In The Throne Room. Två ljuslyktor på scenen och fem stycken snygga, enkla och effektiva bakgrunder (som en uppdelad backdrop ungefär) föreställande skog med olika djur. När det dunkla blåa ljuset tändes mot dem fäste jag min blick på vargen och ugglan och blev som hypnotiserad när musiken kom igång. WITTR var verkligen duktiga på att hitta det hänförande i enkelheten - gula lampor mot trumsetet, det fladdrande stearinljuset i lyktorna, de små blåa lamporna de tände på gitarrerna som fick gitarrhalsarna att lysa upp lite mystiskt. Och mängder med rök. De rätt småväxta bröderna imponerade stort, Aaron trummade som en arg gud och Nathan attackerade mikrofonen vid det frustrerande skrikandet. Jag tyckte de lyckades bra med att förmedla sin musik, även fast jag stod och blundade nästan halva konserten, eller kanske just därför. Jag blundade inte för att de var tråkiga att se utan för att de är suggestiva, om man vill kan man hamna i en slags trans och vandra in i en mörk skog tillsammans med musikerna, hitta det instinktiva och primitiva inom sig själv och för en stund förkasta allt modernt och verkligen känna sig som den hedning man innerst inne är.

Så etiketten "ekologisk black metal" är inte för inte.

Spelningen höll på i lite mer än en timme, kanske närmare en och en halv, och den väckte något i mig som ibland går i dvala - intresset för nutida black metal. Eftersom jag lyssnat på denna genre i ungefär 15 år nu så tappar jag ofta intresset för det som händer nu, fastnar för väldigt få nya skivor men Wolves In The Throne Room väckte det och jag är grymt glad att jag äntligen såg dem live då man kanske inte får någon ny chans.

För det nya och förmodligen sista albumet är ett mästerverk.

Jag tyckte om "Stained Glass Revelations" med Negative Plane, som ju också är amerikanska, och nu har jag hittat något som känns ännu mer. Kallt, rått, vackert, primitivt, nytt, gammalt, mossigt, argt och ja...

"Celestial Lineage" och Wolves In The Throne Room knyter ihop allt.

Det jag som satt och lyssnade på Emperor, Burzum, Darkthrone för först gången och blev för all tid vilse i de mörka skogarna - och det jag som idag egentligen hör hemma i precis samma skogar. Det får mig att tänka mycket på hur tacksam jag är för att jag vårdar mitt musikintresse, expanderar det till färggladare trakter (skogarna som det progressiva skapar) men aldrig tappar det som till så stor del är jag. Nej, aldrig i livet att jag tänker offra den delen.

Så jag slänger på "In The Nightside Eclipse" efter WITTR och ger mig ut på ännu en mörk resa.

Hoppas att ni känner likadant om musik...