I måndags var det dags för mig att ut och åka igen, dvs färdas till trevliga Göteborg för att se Earth och Sabbath Assembly mfl. Det ledde till ett varmt dygn i Göteborg som blev himla trivsamt. Hamnade på en takterrass bredvid Ullevi för att njuta av några goda öl i värmen.
Självklart blev det några goda ale.
Efter mycket om och men hamnade vi på mycket trivsamma jazzstället Nefertiti (där även Graveyard spelade sist...) och då vi anlände lite senare så spelade Menace Ruine sitt set.
Skumt tvåmannaband från Kanada, en blandning av oljud och neo-folksång kanske man kan säga. En pytteliten kvinna sjunger som sjutton över en enorm ljudmatta av diverse skumheter alltså.
Till vår förskräckning är merchen inte öppen ännu och jag konstaterar att jag får försöka smyga mig dit senare för att skaffa lite skivor och tröjor.
Vi hamnar på något sätt längst fram och Sabbath Assembly går på scen. Stämningsfullt. Vilken jäklans pipa Jex har! Detta är riktig sektmusik, faktiskt inspirerat av den riktiga religiösa sekten The Process Church Of The Final Judgement som fanns under 60- och 70-talet som både skrev lovsånger till Jesus och Satan. Och man färdas ganska snabbt till någon liten lokal under slutet av 60-talet. Jex är lika dramatisk som hon är i Jex Thoth och trummisen Xtian trummar rituellt på, det blir smått hypnotiskt. Det som saknas är dock lite mer drama, skräck. Kanske lite levande ljus, ockulta tecken och kåpor. Men icke som Ghost.
Trummorna låter fenomenalt bra. Allt låter bra. Jex står en meter ifrån mig och flippar ut, fastnar i sin egen musik. Jag är nöjd.
Sen är det dags för Earth. Kungarna av drone. Största inspirationen för Sunn O))) och liknande band. Och på Dylans gitarrfodral finns ett klistermärke med Sunn O))). Jag ler.
Han stämmer sin gitarr. Kall och totalt lugn. Jag tänker på att denne mannen varit nära vän med Kurt Cobain, också tagit tunga droger som en galning, skapat de skummaste av låtar - men nu står denna relativt lille herrn framför mig med pondus och ser välmående ut. Hans kvinna intar trummorna. Det börjar. Kvinnan trummar med en sådan inlevelse men samtidigt försiktighet att jag blir imponerad direkt. Cellokvinnan är barfota, ser konstnärlig ut och är grym. Kvinnliga basisten försvinner bort i rymden någonstans. Musiken är långsam, mestadels är från nya skivan. En blandning av tyngd, country, blues, jazz, metal... Allt långsamt och med tålamod. Dylan är lugn, väldigt lugn.
Det blir några äldre låtar, i ny tappning. Och i slutet av konserten kommer man in i det på riktigt. Man känner sig som ett träd som står och svajjar i den milda vinden, det är behagligt och ganska meditativt. Jag är nöjd igen.
Jag smyger mig iväg till merchen som nu öppnat. På något sätt börjar jag prata med Xtian i Sabbath Assembly, köpter vinylen och han signerar den. Jag är lycklig över trummorna och han blir glad och är riktigt schysst fast han har stenansikte. Han lyckas locka dit Jex och efter några ord med henne (jag vet inte om hon är full, hög eller bara lite allmänt skum och glad - men hon är väldigt glad att träffa mig och trevlig) signerar hon också. Nööööjd. Lite skumma är de, och Jex utstrålar någon slags Janis Joplin-glans när hon pratar.
Sambons bror, som är överlycklig över att ha sett Earth, möter upp mig och vi lullar glatt ut, mest berusade av musiken mer än öl. Och vilka står där? En supertrevlig Adrienne och Dylan, paret i Earth. Hej hej och man behöver inte säga mer än så förrän hon blir entusiastisk och jättemysig, vi diskuterar trumljud och den nya skivan (inte den släppta, den som kommer - del 2) och hon presenterar oss för Dylan som också är trevlig. Här signeras det också friskt utan att man behöver tjata, de upprepar våra namn så det känns vänskapligt och allt med kvällen är bäst.
På vägen hem, någonstans i Göteborg, lyser fullmånen starkt. Nöjd.
Dag nummer två passar jag på att införskaffa nya Morbid 3LP-boxen för att slippa frakten. Det är nördigt, jag vet, men jag kan inte hjälpa det - vill ha!
Jag får med mig en singel med göteborgska dödsgänget Miasmal, sambons bror är givmild.
Och det låter riktigt bra! Old school. Döds och punk i samma gryta.
Jag återvänder hem, glad efter musikäventyr. Somnar på tåget bredvid en sprättig medelålderskvinna med "jag är bäst"-attityd. Men jag bryr mig inte. Jag plockar upp skivorna och ler. Det är härligt att vara en långhårig nörd.
