Detta inlägg kommer jag ägna nästan uteslutande till 70-talets härliga genre progressive rock. I just det facket finns det ju också väldigt många typer av små-genres, t ex krautrock, space rock, hard blues, psychedelic och heavy progressive. Jag är ingen expert på dessa små genres ännu så jag kommer helt enkelt bara skriva om en rada band och skivor som är fruktansvärt bra. >:)
Ni som bara vill läsa om metal kan alltså hoppa över detta inlägg, men då missar ni någonting... Varför? Jo, hårdrocken idag har ju till stor del kommit ur denna genre! 70-talet (som jag tyvärr inte upplevde, suck!) gav oss ju alla bra plattor med Black Sabbath, Zeppelin och Deep Purple men det hade också mer att ge oss.
Ni som liksom jag lyssnar på det progressiva dödsbandet Opeth vet att sångaren Mikael Åkerfeldt är en riktig skivnörd. Han är också helt insnöad på just progressive. Jag har listat ut att den lurifaxen smyger in lite udda band in i Opeths skiv- och låttitlar. T ex "
Still Life", "
Blackwater Park" och "
Nectar" (som jag tror och hoppas han syftar på Nektar...).
Och det är bra grejjer han rekommenderar!
Still Life var ett brittiskt band som endast släppte en platta (1971) tillsammans. Den är självbetitlad.
Själv tycker jag att denna grupp påminner om Deep Purple en hel del och myser därför rejält när jag hör låtar som "People In Black" och orgeln (världens elakaste instrument!) flippar ur.
Men det är en skiva som man får lyssna in sig på, desto mer trivs man.
Hittade ett slitet men fint ex av denna skiva på original på Vertigo på en skivmässa.
Blackwater Park, ännu en indirekt rekommendation av herr Åkerfeldt, var ett gäng tyskar som anlitade en brittisk sångare och även här blev det endast en platta. "
Dirt Box" (1971) är både hård och fylld av blues. Jag skaffade denna skiva rätt så nyligen och är fullkomligt förälskad i den. Och omslaget är ju ganska creepy när man tittar lite närmare... Man undrar ju hur de tänkte!
Captain Beyond släppte ett antal skivor men den första är den enda värd att äga (1972). Här får man komplicerade låttitlar och lite skön hårdare rock från sångaren som först var med i Deep Purple men sen startade Captain... Flippat omslag och grymmast är 3D-versionen.
Med gruppen Camel måste man äga och ofta lyssna på följande skivor "
Mirage" (1974) och
Moonmadness" (1976). Den förstnämnda är lite mer fart i medans "
Moon..." är softare men utan att bli för mjuk och mesig. Första låten måste man bara älska! Speciellt om man tycker mycket om 8-bitarsmusik från kära Nintendo. Skulle man sätta ihop "
Mirage" och "
Moonmadness" till en skiva så skulle det blir så hysteriskt bra att man nog skulle gå sönder av lycka och eargasms. Så kolla in Camel, det är också en av de få 70-talsbanden som inte ruinerar dig totalt av att handla originalskivorna.
Hawkwind, dessa space-gudar från England, är jag helt förtjust i. Om man föredrar sin
progressive flummig och rymdig är detta bäst! I Hawkwind spelade Lemmy bas innan han bildade Motörhead, och det är just de skivorna han är basist och sångare på som enligt mitt tycke är bäst. Intressantast är "
In Search of Space" (1971, LP:n är så grym!), "
Doremi Fasol Latido" (1972) och liveskivan "
Space Ritual" (1973). Dessa och fler kommer på åter-press på dubbla 180 gram nu i höst, lite ljus i mörkret om man inte har råd eller lust att köpa dem på originalpress. Lyssna på Hawkwind och slappna av i hjärnan, flyg ut i rymden...
Uriah Heep gjorde en del intressanta plattor på 70-talet. Länge har jag varit kär i omslagen till "
Demons And Wizards" och "
The Magician's 
Birthday" men den skiva som man absolut måste höra någon gång är första släppet "
Very 'eavy, Very 'umble" (1970) som har den utomordentliga låten "Gypsy" som förstaspår! Herregud, lyssna på den och njut.
Ingen kan någonsin övertyga mig om att tysk-brittiska Nektar har släppt någon bättre skiva än
"
A Tab In the Ocean" (1972) som helt enkelt är ett litet mästerverk.
Kan du stirra på omslaget utan att bli lycklig? Jag kan inte det... Och lyssna på låtar som titelspåret och "
Kings of Twilight"!
Schweiziska Toad (1971, finns det bättre bandnamn?!?) släppte en riktig bombskiva och några halvbra. Första skivan, som också var självbetitlad, är bomben som sprängdes och ut kom en massa melodier och hårda toner. Här gjorde även de det smarta beslutet att hyra in en sångare och slutresultatet är som sagt en eargasm. "Pig's Walk" t ex, oerhört hård och groovy för att vara 1970! Det kan förklaras av att gitarristen dyrkade Jimi Hendrix och ville också få ut maximalt av sin gitarr.
Franska Pulsar är skumma. Jag tycker om dem fast samtidigt inte. Hur då?
Mjo, de släppte "
Strands of the Future" (1976) som innehåller en lååång och rymdig låt som första spår men det som kommer efter är inte alls lika bra. Men omslaget och hela konceptet är ju genialiskt. Så man måste tycka om dem...
Vill man lyssna på något hårt, psykedeliskt och flummigt kan man lyssna på nutida Earthless.
Dessa grabbar från USA gör sin musik utan någon som helst sång och det funkar super!
Långa låtar som hypnotiserar men överraskar också. Bra skit.
Och tycker man om gammal skräckfilm skall man lyssna på svenska Morte Macabre.
Massa mellotron. Lite läskigt. Nostalgiskt. Och udda.
I nästa inlägg hoppar vi nog raskt tillbaka till 2009 och 2010 för att gotta sig i de bra skivor som kommit alldeles, alldeles nyligen... T ex:
Som sagt, superdagar. Och ni metalskallar, ge Ozric en chans om ni vill någon gång vill lyssna på något annat än mangel. Men ge det tid.
