Anima Morte - "Face The Sea Of Darkness" & weekend

The nice guys of Record Heaven also runs the record label Transubstans Records and has kindly decided to sponsor my music addiction by sending me some CDs, thank you!

I am a bit of a good customer of Record Heaven and it's one of my absolut favorite shops!

They have sooo many nice re-issues of 70's hardrock and prog from all over the world.

And not only that - lots of psychedelica and metal. Best of all they are really helpful and ships the records fast which I really appreciate when I get really hooked on something.

And Transubstans is a really interesting label and has released stuff from bands like: Abramis Brama, Brutus, Graveyard... You see?

So, let's take a look at one of the releases then! :)

Anima Morte - "Face the Sea of Darkness"

Transubstans Records, 2011

My first experience with Swedish instrumental band Anima Morte was when a ordered a few vinyls from Record Heaven a year ago perhaps and decided to throw along their single "Viva Morte!"(from 2007) in the order since they reminded of Goblin, which I adore, but with a more modern (Swedish?) sound.

This is their first album, also from 2007 but now avaliable again via Transubstans Records, with 2 extra bonus tracks.

Goblin created lots of creepy 70's prog and mainly soundtracks to Italian horror classics like Suspiria, Profondo Rosso & Dawn of the Dead and in my book they really did something original in their time - or any time at all in fact!

Anima Morte tries to do something similar, except there are no movies to go along with the music but that doesn't bother me at all. Which other group do they remind me of as well? Morte Macabre, that's right! Both bands certainly has a modern edge to the music but still manage to pull it off very nicely. "Face the Sea of Darkness" is really good, the haunting choirs (do you like Mellotrons?! I do!) are really effective and there are plenty of Moog and Hammond too.

A song like "Devoid of A Soul" does succeed to give me a bit of the creeps, I love the Moog here, and it surely brings to mind a few horror flicks.

Also, in that song I come to think of Goblin's first album "Roller" which is in fact not scary at all but quite groovy. That puts a grin on my face and I feel very at ease.

This is really atmospheric music and if one loves Italian horror also very relaxing, stimulating and complex. One discovers more after a few listens.

And those who does not find this creepy enough should keep in mind that Anima Morte is true to the old school prog, not blasting away and growling about zombies - although I like that as well - but quite intelligently delivers a eerie feeling and paints landscapes inside ones mind.

It is not blood everywhere on those walls where Anima Morte live and breathes, just smudges here and there that makes you think "Oh my, is there a corpse somewhere? Where the hell is it?!" rather that revealing the full plot right away.

A groovy haunting. Yes, that could sum it all up! Anima Morte delivers a groovy haunting.

I recommend you to listen to "Twilight of the Dead" and read some good Poe or master Lovecraft. "Twilight..." must be my favorite track BUT like most of the music I like one should listen to the album in full to enjoy and get the right feeling.

I'm just so thrilled that music like this comes out of Sweden. And I hope to hear more of the music of the morbid Anima Morte soon!

"Devoid Of A Soul":

I had a really good weekend, most of the Sunday I spent with my giant headphones on listening to music. I've finally perfected my little corner of music so that we can use the second recordplayer more often and fall asleep every night listen to Hawkwind if we like (or I like, should I say) hehe!

Pimped with Sleep-sticker. I'm really starting to get addicted to lime green on black. ;D

I promised more cats as well as records so

here's Zeus with the Immortal pillow I made out of one of my old shirts. Handmade. Zeus approves!

Zelda has healed up allright after the eye-surgery and is looking cool.

Listening to a bit of Japanese doom.

Guess I had to have a picture with me staring at a cover, since that's what I am particulary good at. ;)

Progressive rock - skönt 70-tal

Detta inlägg kommer jag ägna nästan uteslutande till 70-talets härliga genre progressive rock. I just det facket finns det ju också väldigt många typer av små-genres, t ex krautrock, space rock, hard blues, psychedelic och heavy progressive. Jag är ingen expert på dessa små genres ännu så jag kommer helt enkelt bara skriva om en rada band och skivor som är fruktansvärt bra. >:)
Ni som bara vill läsa om metal kan alltså hoppa över detta inlägg, men då missar ni någonting... Varför? Jo, hårdrocken idag har ju till stor del kommit ur denna genre! 70-talet (som jag tyvärr inte upplevde, suck!) gav oss ju alla bra plattor med Black Sabbath, Zeppelin och Deep Purple men det hade också mer att ge oss.

Ni som liksom jag lyssnar på det progressiva dödsbandet Opeth vet att sångaren Mikael Åkerfeldt är en riktig skivnörd. Han är också helt insnöad på just progressive. Jag har listat ut att den lurifaxen smyger in lite udda band in i Opeths skiv- och låttitlar. T ex "Still Life", "Blackwater Park" och "Nectar" (som jag tror och hoppas han syftar på Nektar...).
Och det är bra grejjer han rekommenderar!

Still Life var ett brittiskt band som endast släppte en platta (1971) tillsammans. Den är självbetitlad.
Själv tycker jag att denna grupp påminner om Deep Purple en hel del och myser därför rejält när jag hör låtar som "People In Black" och orgeln (världens elakaste instrument!) flippar ur.
Men det är en skiva som man får lyssna in sig på, desto mer trivs man.
Hittade ett slitet men fint ex av denna skiva på original på Vertigo på en skivmässa.




Blackwater Park, ännu en indirekt rekommendation av herr Åkerfeldt, var ett gäng tyskar som anlitade en brittisk sångare och även här blev det endast en platta. "Dirt Box" (1971) är både hård och fylld av blues. Jag skaffade denna skiva rätt så nyligen och är fullkomligt förälskad i den. Och omslaget är ju ganska creepy när man tittar lite närmare... Man undrar ju hur de tänkte!






Captain Beyond släppte ett antal skivor men den första är den enda värd att äga (1972). Här får man komplicerade låttitlar och lite skön hårdare rock från sångaren som först var med i Deep Purple men sen startade Captain... Flippat omslag och grymmast är 3D-versionen.

Med gruppen Camel måste man äga och ofta lyssna på följande skivor "Mirage" (1974) och Moonmadness" (1976). Den förstnämnda är lite mer fart i medans "Moon..." är softare men utan att bli för mjuk och mesig. Första låten måste man bara älska! Speciellt om man tycker mycket om 8-bitarsmusik från kära Nintendo. Skulle man sätta ihop "Mirage" och "Moonmadness" till en skiva så skulle det blir så hysteriskt bra att man nog skulle gå sönder av lycka och eargasms. Så kolla in Camel, det är också en av de få 70-talsbanden som inte ruinerar dig totalt av att handla originalskivorna.



Hawkwind, dessa space-gudar från England, är jag helt förtjust i. Om man föredrar sin progressive flummig och rymdig är detta bäst! I Hawkwind spelade Lemmy bas innan han bildade Motörhead, och det är just de skivorna han är basist och sångare på som enligt mitt tycke är bäst. Intressantast är "In Search of Space" (1971, LP:n är så grym!), "Doremi Fasol Latido" (1972) och liveskivan "Space Ritual" (1973). Dessa och fler kommer på åter-press på dubbla 180 gram nu i höst, lite ljus i mörkret om man inte har råd eller lust att köpa dem på originalpress. Lyssna på Hawkwind och slappna av i hjärnan, flyg ut i rymden...

Uriah Heep gjorde en del intressanta plattor på 70-talet. Länge har jag varit kär i omslagen till "Demons And Wizards" och "The Magician's Birthday" men den skiva som man absolut måste höra någon gång är första släppet "Very 'eavy, Very 'umble" (1970) som har den utomordentliga låten "Gypsy" som förstaspår! Herregud, lyssna på den och njut.









Ingen kan någonsin övertyga mig om att tysk-brittiska Nektar har släppt någon bättre skiva än "A Tab In the Ocean" (1972) som helt enkelt är ett litet mästerverk.
Kan du stirra på omslaget utan att bli lycklig? Jag kan inte det... Och lyssna på låtar som titelspåret och "Kings of Twilight"!









Schweiziska Toad (1971, finns det bättre bandnamn?!?) släppte en riktig bombskiva och några halvbra. Första skivan, som också var självbetitlad, är bomben som sprängdes och ut kom en massa melodier och hårda toner. Här gjorde även de det smarta beslutet att hyra in en sångare och slutresultatet är som sagt en eargasm. "Pig's Walk" t ex, oerhört hård och groovy för att vara 1970! Det kan förklaras av att gitarristen dyrkade Jimi Hendrix och ville också få ut maximalt av sin gitarr.



Franska Pulsar är skumma. Jag tycker om dem fast samtidigt inte. Hur då?
Mjo, de släppte "Strands of the Future" (1976) som innehåller en lååång och rymdig låt som första spår men det som kommer efter är inte alls lika bra. Men omslaget och hela konceptet är ju genialiskt. Så man måste tycka om dem...


Vill man lyssna på något hårt, psykedeliskt och flummigt kan man lyssna på nutida Earthless.
Dessa grabbar från USA gör sin musik utan någon som helst sång och det funkar super!
Långa låtar som hypnotiserar men överraskar också. Bra skit.

Och tycker man om gammal skräckfilm skall man lyssna på svenska Morte Macabre.
Massa mellotron. Lite läskigt. Nostalgiskt. Och udda.


I nästa inlägg hoppar vi nog raskt tillbaka till 2009 och 2010 för att gotta sig i de bra skivor som kommit alldeles, alldeles nyligen... T ex: