Second hand music & orange noise

One of my favorite thing to do is looking for weird stuff at second hand shops or flea markets (loppis FTW!). Why? Sometimes the things have an interesting story, it's mostly not expensive but cheap findings and it's good for the environment. I like the fact that a small item can do something for a whole room or just add a little extra touch. Now, I might sound like an interior decorator and no I am not that good haha, but I like design and shapes, textures... I don't want to build a home of assorted stuff I don't feel anything about at all, I want it to make me feel something., tell me a story and say something about us who lives here.

Now this of course comes to records too, as you know, the most of what I buy to my little collection are used vinyls and CDs. What I buy new is almost only new metal and hard to find prog gems. 

I went to two different flea markets and hardly spent any money at all haha, and I got 3 records, headphones, curtains, a book and assorted stuff to our summer house. 

For a few kronor I got (in not great shape I know, but playable):

Buddy Miles Express - "Expressway to Your Skull" on original press. Now this one I had no clue about, I dug through a couple of thousands (I think the man said he had about 7000 LPs!!!) and just stopped when I saw this cover. Released 1968, hmm might be good. I saw that Jimi Hendrix was involved somehow and remembered that the drummer Buddy Miles had played with him. Cool! Also the guitarist Jim McCarty later played in the hard rock band Cactus which I like. 

Some of the best findings is where you have no clue of what it sounds like. This was worth the money and then some, it's a feel good record of fuzz, some psychedelic guitar and lots of funk, blues and soul. I really blame Mikael Åkerfeldt for turning me on to funk. Or am I just getting old? 

Sweet - "Off the Record" from 1977. I've never really listened to Sweet since I'm not a huge fan of glam rock. I mean, I like early David Bowie and of course Alice Cooper and yeah some Kiss too.... Hm, well I here got stuck with the record in my hand and like a little teenage girl got stimulated by the odd cover. What a fucking brilliand idea, to have a record and pickup on the cover! And as you fold it out, it's even better! As I am a bit fascinated by turntables (they're beautiful) I got hooked. This record is supposed to be a bit more rockier and it's actually quite good, it's rock all the way. More rock than disco shit then I'm okay! ;)

Heavy Rock. Now this is a warning that I'm turning into an old hag, haha, I don't usually buy "rock classics" or such but as cheap as this was and it actually has some good songs on it from Uriah Heep, Black Sabbath, Hawkwind, Saxon, Juicy Lucy and so on... You know that is a collection has Hawkwind on it, it's good stuff. ;)

As a lover of the 50's, 60's and especially the 70's I just had to have these headphones. Orange and pretty! It's a pair of Hosiden DH-16-S. They don't sound as good as they look competing with my also huge DJ-headphones but I have to try them more and anyway they are in great shape for a tiiiiny price.

The best thing about this bargain was that they had a spiral extension chord plugged in, I took that and tried it with my DJ-phones and holy shit! It's fucking looong and sounds great. 

As my headphones already had a chord of about 3 metres I now can use my headphones and walk around the flat. The only thing I can't do is make a cup of tea haha. But, as Veronica said, I can even use the bathroom while hearing sweet tones in my head, muhahaha. I was completely blown away and happy for hours of my little chord. Still am, in fact. 

Graveyard, 70-talet lever

Graveyard från Göteborg, som snart kommer med sin andra platta betitlad "Hisingen Blues" och är riktigt hypade. Och det låter ju rätt så bra faktiskt, retrorock men med känsla.
Får hoppas att albumet innehåller en god blandning av 70-tal á la Uriah Heep och psykedelisk drömmusik.
Även Graveyard kommer spela i Göteborg snart, faktiskt på releasedagen.
Någon som vill följa med mig till 70-talet kanske?

Progressive rock - skönt 70-tal

Detta inlägg kommer jag ägna nästan uteslutande till 70-talets härliga genre progressive rock. I just det facket finns det ju också väldigt många typer av små-genres, t ex krautrock, space rock, hard blues, psychedelic och heavy progressive. Jag är ingen expert på dessa små genres ännu så jag kommer helt enkelt bara skriva om en rada band och skivor som är fruktansvärt bra. >:)
Ni som bara vill läsa om metal kan alltså hoppa över detta inlägg, men då missar ni någonting... Varför? Jo, hårdrocken idag har ju till stor del kommit ur denna genre! 70-talet (som jag tyvärr inte upplevde, suck!) gav oss ju alla bra plattor med Black Sabbath, Zeppelin och Deep Purple men det hade också mer att ge oss.

Ni som liksom jag lyssnar på det progressiva dödsbandet Opeth vet att sångaren Mikael Åkerfeldt är en riktig skivnörd. Han är också helt insnöad på just progressive. Jag har listat ut att den lurifaxen smyger in lite udda band in i Opeths skiv- och låttitlar. T ex "Still Life", "Blackwater Park" och "Nectar" (som jag tror och hoppas han syftar på Nektar...).
Och det är bra grejjer han rekommenderar!

Still Life var ett brittiskt band som endast släppte en platta (1971) tillsammans. Den är självbetitlad.
Själv tycker jag att denna grupp påminner om Deep Purple en hel del och myser därför rejält när jag hör låtar som "People In Black" och orgeln (världens elakaste instrument!) flippar ur.
Men det är en skiva som man får lyssna in sig på, desto mer trivs man.
Hittade ett slitet men fint ex av denna skiva på original på Vertigo på en skivmässa.




Blackwater Park, ännu en indirekt rekommendation av herr Åkerfeldt, var ett gäng tyskar som anlitade en brittisk sångare och även här blev det endast en platta. "Dirt Box" (1971) är både hård och fylld av blues. Jag skaffade denna skiva rätt så nyligen och är fullkomligt förälskad i den. Och omslaget är ju ganska creepy när man tittar lite närmare... Man undrar ju hur de tänkte!






Captain Beyond släppte ett antal skivor men den första är den enda värd att äga (1972). Här får man komplicerade låttitlar och lite skön hårdare rock från sångaren som först var med i Deep Purple men sen startade Captain... Flippat omslag och grymmast är 3D-versionen.

Med gruppen Camel måste man äga och ofta lyssna på följande skivor "Mirage" (1974) och Moonmadness" (1976). Den förstnämnda är lite mer fart i medans "Moon..." är softare men utan att bli för mjuk och mesig. Första låten måste man bara älska! Speciellt om man tycker mycket om 8-bitarsmusik från kära Nintendo. Skulle man sätta ihop "Mirage" och "Moonmadness" till en skiva så skulle det blir så hysteriskt bra att man nog skulle gå sönder av lycka och eargasms. Så kolla in Camel, det är också en av de få 70-talsbanden som inte ruinerar dig totalt av att handla originalskivorna.



Hawkwind, dessa space-gudar från England, är jag helt förtjust i. Om man föredrar sin progressive flummig och rymdig är detta bäst! I Hawkwind spelade Lemmy bas innan han bildade Motörhead, och det är just de skivorna han är basist och sångare på som enligt mitt tycke är bäst. Intressantast är "In Search of Space" (1971, LP:n är så grym!), "Doremi Fasol Latido" (1972) och liveskivan "Space Ritual" (1973). Dessa och fler kommer på åter-press på dubbla 180 gram nu i höst, lite ljus i mörkret om man inte har råd eller lust att köpa dem på originalpress. Lyssna på Hawkwind och slappna av i hjärnan, flyg ut i rymden...

Uriah Heep gjorde en del intressanta plattor på 70-talet. Länge har jag varit kär i omslagen till "Demons And Wizards" och "The Magician's Birthday" men den skiva som man absolut måste höra någon gång är första släppet "Very 'eavy, Very 'umble" (1970) som har den utomordentliga låten "Gypsy" som förstaspår! Herregud, lyssna på den och njut.









Ingen kan någonsin övertyga mig om att tysk-brittiska Nektar har släppt någon bättre skiva än "A Tab In the Ocean" (1972) som helt enkelt är ett litet mästerverk.
Kan du stirra på omslaget utan att bli lycklig? Jag kan inte det... Och lyssna på låtar som titelspåret och "Kings of Twilight"!









Schweiziska Toad (1971, finns det bättre bandnamn?!?) släppte en riktig bombskiva och några halvbra. Första skivan, som också var självbetitlad, är bomben som sprängdes och ut kom en massa melodier och hårda toner. Här gjorde även de det smarta beslutet att hyra in en sångare och slutresultatet är som sagt en eargasm. "Pig's Walk" t ex, oerhört hård och groovy för att vara 1970! Det kan förklaras av att gitarristen dyrkade Jimi Hendrix och ville också få ut maximalt av sin gitarr.



Franska Pulsar är skumma. Jag tycker om dem fast samtidigt inte. Hur då?
Mjo, de släppte "Strands of the Future" (1976) som innehåller en lååång och rymdig låt som första spår men det som kommer efter är inte alls lika bra. Men omslaget och hela konceptet är ju genialiskt. Så man måste tycka om dem...


Vill man lyssna på något hårt, psykedeliskt och flummigt kan man lyssna på nutida Earthless.
Dessa grabbar från USA gör sin musik utan någon som helst sång och det funkar super!
Långa låtar som hypnotiserar men överraskar också. Bra skit.

Och tycker man om gammal skräckfilm skall man lyssna på svenska Morte Macabre.
Massa mellotron. Lite läskigt. Nostalgiskt. Och udda.


I nästa inlägg hoppar vi nog raskt tillbaka till 2009 och 2010 för att gotta sig i de bra skivor som kommit alldeles, alldeles nyligen... T ex: