Det är svårt att veta i vilken ände man skall börja när man tagit en sådan stor paus från bloggandet men jag väljer spontant att gripa tag i det första ämnet som ploppar upp i mitt virvlande huvud - skivor!
Och då vill jag poängtera att vinylskivor skall det handla mest om. Men ni som inte är inne på den typen av nörderi kan låtsas att det handlar om CD-formatet eftersom nästan alla LP ju finns i detta digitala format. Ni som håller till mp3 vill jag rikta en fundering till - varför? Billigt? Gratis?
Men hur skoj är det? Hur nostalgiskt är det att spela mp3 90% av fallen eller mer? Nej Nej.
Men jag skall låta er vara och inte skälla för mycket... Ett tag i alla fall.
Oavsett format är det ju intresset och entusiasm för musik som binder oss samman.Men jag... jag håller mig i min hörna tillsammans med mina vinyler som glänser och doftar så fint ändå! Hmmm.. Vart var jag nu? Jooo, skivor ja.
Under denna paus kan ni som är bekant med mig då förstå att jag inte haft uppehåll i mitt samlande utan tvärtom, jag har nördat mig riktigt rejält!
Utöver ett jäklans köpande och hamstrande av vinyl och ett fåtal CD så har jag äntligen fått ordning på ett rejält register över mina skivor, dock endast vinyl just nu (orka lägga in hundratals CD också, neeej!).
Min poäng är att jag under denna tid hört så fasansfullt mycket bra album eller återgått till sådant jag upptäckte när jag var yngre. Jag kommer nu att sammanfatta lite kortfattat en drös rekommendationer av både gamla och nya skivor. Enklast är väl att gå utefter genre.
Nu startar plöjningen!
ThrashHär vill uteslutande ägna all uppmärksamhet på ett fantastiskt och brutalt album: "
Agent Orange"! Ni insatta vet att detta krigsalbum släpptes av tyska Sodom i slutet av 80-talet.
Det kom dock ganska nyligen på återsläpp både på digipak-CD (med bonus) och picture-LP för er som missat det. På detta briljanta album har Tom Angelripper inspirerats av Vietnamkriget och det är uteslutande hemskheter som texterna avhandlar. Den tyska thrashen kan nog inte bli så mycket bättre än så här!
BlackÄven om Darkthrones nya alster "Circle the Wagons" inte är någon renodlad black metal platta vill jag ändå rekommendera den. Jag tillhör en av dem som hade svårt för det nya soundet som Darkthrone mer och mer började luta sig mot och som man nu ganska säkert kan konstatera är det nya Darkthrone. Efterhand kunde ja
g ta till mig det mer eftersom de på ett sätt inte har ett "nytt" sound, de lutar sig mer på ganska akter och tillför en doft av thrash, speed och punk såväl som gammal heavy metal. Ljudbilden är fortfarande enkel och primitiv och Darkthrone kommer förhoppningsvis aldrig låta överproducerade.
"Circle the Wagons" är det fjortonde albumet från dessa norska musikbesatta herrar och jag blev glatt överraskad när jag förhandsbokade LP:n från deras bolag
Peaceville och fick med
en nedladdning i mp3-format. Som jag tidigare skrev är jag inte så överförtjust i detta format men det kan vara svårt att bära med sig receiver samt skivspelare runt på stan eller på gymmet
(!!!) så jag laddade tacksamt ner skivan som en digital kopia.
Detta borde alla skivbolag erbjuda oss kunder som köper wax!
En annan akt jag äntligen börjat hänge mig mer för är franska Deathspell Omega som jag verkligen vill rekommendera er att titta och lyssna närmare på. Jag köpte som sagt äntligen "Si Monumentum Requires, Circumspice" och "Fas - Ite, Maledictii,
In Ignem Aeternum" på första press och vilka skivor de är! Vilken visuell upplevelse (gatefold med posters + booklet), som passar utmärkt till musiken. Jag blev extra förtjust i den förstnämnda av dessa två och gottar mig åt de genomtänkta texterna, den absoluta satanismen tillsammans med de rysk-ortodoxa körerna. Deathspell Omega är fruktansvärt hemliga av sig och man vet väldigt lite om medlemmarna men detta förstärker bara känslan utav kylig och extrem black metal.
Summoning är ett väldigt speciellt band från Österrike som hänger sig åt Tolkiendyrkande och jag tycker om detta väldigt mycket. En riktigt bra utgåva är boxen "Sounds of Middle-Earth" från Temple Of Darkness Records som utöver en bra booklet innehåller 5 picture-LPs, inklusive min favorit "Dol Guldur".
Death
Här tänker jag smyga in lite grind också med min första rekommendation - Carcass.
Man kan helt enkelt inte missa Carcass skivor! Speciellt inte de ocensurerade versionerna på vinyl (som jag lyckades köpa till mig av en snubbe som hade förvarat dem i sitt garage i typ 15 år = sjuk slöseri!). Detta är gore på hög nivå och man riktigt njuter av alla texter med såklart extremt mycket splatter som innehåll. Kroppsdelar flygandes hit och dit! Ett skräck-fan som jag myser ju rejält med album som "Reek of Putrefaction", "Symphonies of Sickness" och "Necrotism - Descanting the Insalubr
ious". Även om senare "Heartwork" inte är lika brutalt utan mer melodiskt är det också en mycket bra skiva men de första rekommenderas varmast.
Brittiska Bolt Thrower måste man bara älska! De dyrkar Warhammer och har snott deras logga och mycket av designen till skivomslagen. De skapar musik med krig som enda inspirationskälla. De spelar seg men tung death metal. De ligger på Earache. Och de ä
r sköna. Första skiva "In Battle There's No Law" lutar mer år grind men de efterkommande är döds all the way och jag har nu snöat in merparten av deras skivor och kan inte sluta samla eller lyssna. Bilden till höger är på deras platta "Warmaster".
Vill också slå ett slag för svenska vikingasönerna Unleashed! Gubbarna har hållit på länge med musik nu och trots att de blivit mer melodiska och lite lugnare så är de fortfarande rejält duktiga och rutinerade. Jag manglar deras samling "Viking Raids" och är besatt av låten "Cannibalistic Epidemic Continues" från förra skivan "As Yggdrasil Trembles".
Ett annat svenskt gäng är Tribulation. Dessa pojkar är tvärtom ganska nystartade men det hörs inte på superba "The Horror" som vältrar sig i skräck. Detta låter gammalt och gör mig nostalgisk och skaffa denna skiva om ni inte gjort det redan!
Doom/Stoner
Shrinebuilder. Jag läste om dem i tidningar som Close-Up och Terrorizer när deras första (och hittills enda) skiva skulle släppas. Superbandet. Med jättehype. Medlemmar består av Wino (Saint Vitus, The Obsessed), Scott Kelly (Neurosis), Al Cisneros (OM, Sleep) och Dale Crover (Melvins). Jag blev lite anti till detta släpp då jag läste så mycket om förväntningarna så jag valde att inte kolla upp bandet närmare. När recensioner sen kom verkade många ha blivit besvikna på albumet då de haft alldeles för höga förväntningar på dessa rutinerade musiker.
Men nu den senaste tiden har jag blivit mer nyfiken på detta projekt och beslöt mig för att införskaffa "Shrinebuilder", något som jag absolut inte ångrar. Då jag började lyssna hade jag väldigt få och små förväntningar och det var nog det som gör detta till en riktigt bra skiva för mig. Denna blandning av stoner och doom är hypnotisk och jag trivs med blandningen av Winos sjungande stämma, Scott Kellys vrålande hals och Als mässande.
Som jag skrev ovan har Al Cisneros tidigare varit med i Sleep (eller är de återförenade på riktigt?) från Californien som som varit ett band som lagt många av grundstenarna (haha) till amerikansk stoner metal. Som många andra är jag förtjust i "
Holy Mountain" och även "
Dopesmoker". Speciellt "
Holy..." låter mycket Black Sabbath och bara det leder ju till att det oftast blir bra musik.
Nu till en viktig rekommendation: Griftegård! De släppte det fantastiska debutalbumet "
Solemn, Sacred, Severe" förra året och som ni nog förstår älskar jag denna skivan. Hur kan Thomas Eriksson sjunga så vackert men smärtsamt? Och de har verkligen lyckas med det visuella och texterna, som ironiserar sig över religion (ja, kristendomen) samtidigt som det finns en enorm mängd smärta och besvikelse över att det inte verkar finnas någon tröst däruppe bland molnen.
Jag har lite kontakt med en av medlemmarna och vet att de just nu håller på med nytt material så jag väntar tålmodigt på en ny fullängdare framöver.
Jag återkommer för mer rekommendationer då jag även tänkte smyga in lite progressive rock-skivor som man måste ha. I framtiden kommer jag även lägga en recension av konserten med Marduk i Göteborg häromveckan.
På återseende!
Bättre klarade sig Ragnarök som spelade typisk norsk black metal så som t ex tidiga Dimmu Borgir. Alla medlemmarna lyckades hålla intresset vid liv på olika sätt och själva banduppsättningen blev nästan absurd samtidigt som perfekt! Sångaren HansFyrste var en ganska stereotypisk sångare inom black metal; smal och ganska liten men skräckinjagande och med pondus. Självklart blodig. Kontra det så såg bassisten Decepticon ut som en slags gigantisk Leatherface (utan mask) som klampade runt lite klumpigt bredvid sångaren. Gitarristen Brigge såg inte alls ut som på gruppens myspace-sida utan hade utseendet av en metalversion av Gimli (ur filmatiseringen av böckerna om Sagan om ringen) alltså kort, skäggig och väldigt rund. Tillägg inget hår, tatueringar och en väldigt spänd blick. Han var ju för underbar och samtidigt riktigt ruggig då han stod och riffade hysteriskt samtidigt som han blinkade frenetiskt och spände sina svarta ögon i publiken. Briljant!
Så var det dags för Marduk från Norrköping. Detta är ju verkligen ett av banden som står för den svenska black metal-eliten och det visade dem. Trots att röken spydde ut över hela scenen och man knappt såg Morgan Håkansson och co så kände man deras närvaro hela konserten. Och Mortuus var väldigt respektingivande även om han inte var lika skräckinjagande som när jag såg Marduk på Metaltown för några år sedan.
