Eargasms 2009-2010 del 1

Nyligen släppte norska kungarna Immortal sin första DVD "The Seventh Date of Blashyrk" och det är filmat från Wacken 2007. Inget extramaterial eller bonusskit här inte! Det är hela spelningen på DVD samt CD och that's it.
Men det är en riktigt skön spelning och brutalt bra ljud (rattat av Peter Tägtgren, suprise!). Abbath är i sitt esse och kör till och med lite krabbgång vid några tillfällen...
Denna DVD är ett måste!

Och när Immortal ändå är på tapeten så vill jag skriva om några få av skivorna som släppts 2009-2010 som jag byggt altare till och dyrkar regelbundet.
En av dessa är just Immortals nyaste "All Shall Fall" som jag väntade på så länge! Jag tillhör skaran som inte blev besviken då denna skivan kom och förvandlade allting till isig vinter. Nej, tvärtom så tyckte jag om den direkt men har kommit att känna ännu mer för den ju fler lyssningar. Och nu är jag nog snart uppe i närmare 100?

Jag blev djupt besviken då Immortal för X antal år sedan meddelade att de skulle splittras och inte längre göra musik. Vad då, skall portarna till Blashyrk för evigt smällas igen och vintern drivas bort? Jag fattade det inte. Jag försökte ta till mig Abbaths "nya" projekt I men det var inte samma sak. Jag blev varvade skiva efter skiva. Klängde mig fast vid favoriten "At the Heart of Winter" och försökte bevara Immortals kyliga musik.
Efter många år kom det: "Vi spelar in en ny platta som kommer släppas..." - Ja!
Och det var ingen besvikelse. De öppnade Blashyrk, visade till och med portarna på omslaget, och det med infernaliska toner och väckte självaste isgudarna! Den thrashiga black metallen från Bergen är åter. För hur kan man klara en vinter utan Immortal vid sin sida?
Stäng nu aldrig Blashyrk... Mighty Ravendark!

Ett band som dock aldrig igen kommer återuppstå är Dissection. Hail the Metal of Death!
Till minne av Jon släpptes dock "Live Rebirth"-spelningen äntligen på LP. Den har alltså tidigare kommit som DVD men nu kom det två olika vinylversioner, en amerikansk och en mycket bättre europeisk. Jag satsade på den sistnämnda dubbel-LP:n med poster. Limiterad i 1000 ex i antingen röd eller svart vinyl och jag norpade åt mig den röda versionen. Helt okej ljud och sagolik stämning. Man blir euforisk om man tar sig tid att lyssna ordentligt och utan distraktioner. En av våra katter håller med och verkar passa på att meditera när hon hör denna live-skiva.

Ännu en återkomst bör härmed nämnas: Burzum med "Belus". Jag trodde Varg skulle göra mig besviken, trodde att han tappat stinget alla dessa år i fängelset, trodde att han börjat dyrka tysk synth för mycket efter de senaste pling-plong-skivorna (som inte gillas så mycket!) men ack så fel jag hade. För med "Belus" tar Vikernes några steg tillbaka och hamnar mellan "Hvis Lyset Tar Oss" och "Filosofem" vilket passar mig utmärkt då jag älskar dem båda.
Detta är hypnotisk black om något.
http://www.youtube.com/watch?v=5jsmFP1mDJk
Vinylen utkom först i vitt och därmed limiterad. Den var extremt förbokad men då jag var snabb lyckades jag få en kopia. Och tur är väl det för efter bara ett par veckor såldes den vita versionen dyrt på Ebay och bara den svarta fanns kvar från olika distros.


"Lawless Darkness av Watain har ju nästan tjatats sönder. Vilket hype det blev när detta alster skulle släppas! Men visst inköpte jag den, och det är en fin version som Norma Evangelium Diaboli har plockat ihop. Trippelgatefold. 2LP. Fin bok. Poster. Morbid konst av polsk konstnär. Javisst.
Och bra musik. Men är det något fel på mig då jag föredrar den lite hårdare "Sworn to the Dark"? För jag verkar vara den enda.
Kanske behöver lyssna in mig mer men jag har liiiite svårt för att det blev så himla mycket prat runt detta släpp.
Watain är bra. Men glöm för helsike inte att Dissection är de främsta gudarna.


Och än är ju inte året slut så det kommer fler bra släpp. Och självklart finns det mer bra i samlingen som jag glömt nu.

Marduk live!

Den 10:e september var det konsert med Marduk på Parken i Göteborg.
Förband var svenska Valkyrja samt norrbaggarna Ragnarök.
För det första var själva konsertplatsen ett ganska mysigt ställe men väldigt förvånad blev jag då scenen var minimal! Jag hade aldrig varit där tidigare men förväntade mig något ställe storleksmässigt som Trädgår'n...
Men det rullade på ganska bra ändå, även fast man såg ganska litet av själva medlemmarna då hela stället fylldes av rök konstant från rökmaskinerna. Men å andra sidan var det ganska effektfullt också. :)
Valkyrja gick på i tid och gjorde entré, som de andra banden, genom att först klämma sig ut genom köksingången och sen klättra upp på scenen vilket ju känns lite udda återigen. Väl på scenen levererade de deras old school black metal men hos mig går det inte hem så särskilt bra.
Då jag sett dem tidigare, i Skövde (förband till Dark Funerals sista turné), hade jag tidigt stört mig på Watain-härmandet och rockstjärne á la black metal le primitive dvs: "Vi är så äkta!".
Så äkta att sångaren A.L. inte kan (eller vill?) sjunga utan då och då brölar monotont. Jag är inte imponerad.
Missförstå mig rätt nu, jag har inte problem med primitiv black metal eller olika typer av sång, men detta blev aldrig intressant eller särskilt originellt. Bathory-dyrkandet kändes äkta. Men Valkyrja kändes inte i närheten av detta kultband eller forna (eller nya) Watain. Sorry. Jag ville så gärna tycka om er musik, men nej.
Bättre klarade sig Ragnarök som spelade typisk norsk black metal så som t ex tidiga Dimmu Borgir. Alla medlemmarna lyckades hålla intresset vid liv på olika sätt och själva banduppsättningen blev nästan absurd samtidigt som perfekt! Sångaren HansFyrste var en ganska stereotypisk sångare inom black metal; smal och ganska liten men skräckinjagande och med pondus. Självklart blodig. Kontra det så såg bassisten Decepticon ut som en slags gigantisk Leatherface (utan mask) som klampade runt lite klumpigt bredvid sångaren. Gitarristen Brigge såg inte alls ut som på gruppens myspace-sida utan hade utseendet av en metalversion av Gimli (ur filmatiseringen av böckerna om Sagan om ringen) alltså kort, skäggig och väldigt rund. Tillägg inget hår, tatueringar och en väldigt spänd blick. Han var ju för underbar och samtidigt riktigt ruggig då han stod och riffade hysteriskt samtidigt som han blinkade frenetiskt och spände sina svarta ögon i publiken. Briljant!
Själva musiken hördes bra och Ragnarök hade ett bra tempo och driv. Själv har jag endast hört albumet "In Nomine Sathanas" från 2002 men resten av materialet gick hem hos publiken också. Bäst var helt klart det som doftade norskt 90-tal.

Så var det dags för Marduk från Norrköping. Detta är ju verkligen ett av banden som står för den svenska black metal-eliten och det visade dem. Trots att röken spydde ut över hela scenen och man knappt såg Morgan Håkansson och co så kände man deras närvaro hela konserten. Och Mortuus var väldigt respektingivande även om han inte var lika skräckinjagande som när jag såg Marduk på Metaltown för några år sedan.
Denna kväll spelade de inte bara låtar från nyaste skivorna "Rom 5:12" och "Wormwood" utan även från "Pazer Division Marduk" och tidiga "Opus Nocturne". Jag blev nöjd av blandningen och blev extra förtjust när de vräkte ur sig The Levelling Dust.
De gick av scenen väldigt abrupt, inga extranummer här inte, och lämnade oss i skön tomhet efter deras stenhårda leverans av kulsprute-black metal.
Det enda som jag saknade var mer av de där spy-growl-ljuden som Mortuus är så bra på i både Marduk och Funeral Mist...