Samla Mammas Manna om du kan...

Finns det något bättre och kittlande bandnamn än Samla Mammas Manna?

Dessa flummiga herrar ägnade sig på denna självbetitlade skiva från 1971 åt en skum blandning av stilar. Om grunden är det progressiva så är resten ihopblandat i en riktigt knarkig kittel i starka färger! Jazzrock, humor och cirkus möts i en märklig kombination. Ja, först skakar man på huvudet lite och undrar vad sjutton de har käkat för svampar och om det verkligen *hytta med fingret* var nyttigt! - men ja, det var det ju. För det är bra. Ibland är det jäklans bra.

Tänk att sånt här, tillsammans med Älgarnas Trädgård t ex, kom ur Sverige! Hurra, hurra.

I Gbg hittade jag en billig CD, då jag inte har original LP:n ännu.

Men tar självklart emot donationer. ;)

Mike Oldfield är skönt...

... på söndagseftermiddagen.

Okej. Då har man på riktigt blivit tant - eller rentav gubbe! Efter mycket om och men så har man till slut gett upp och blivit alldeles för nyfiken på vad sjutton Mike Oldfield sysslar med.

Eller rättare sagt vad han sysslade med. För jag är inte egentligen så intresserad av vad han gör nu eller vad han gjorde på 80-talet (även om jag inte kan sluta sjunga på "Moonlight Shadow" agh!) utan jag har helt enkelt köpt på mig 2 av de tidigaste skivorna i hans karriär.

Jag hittade dem i Göteborg och väldigt billigt så det får vara trösten. ;) Dagen innan proklamerade jag för min sambo att jag minsann icke skulle köpa nån skiva med herrn från internet! Hepp hepp, icke! Nej, istället blev det i butiker - som om det skulle varit mer ekonomiskt haha. ;) Men såna saker får man väl göra ibland. Jag fick i alla fall inget skäll. Tvärtom egentligen, när jag satte igång andra skivan "Hergest Ridge" från 1974 som uppskattades av både katter och sambo.

Och då kan man fundera på om den är alldeles för enkel och mainstream?

Inte enkel som i tråkig i alla fall, för jag uppskattar den väldigt mycket och tycker att den innehåller flera lager. Liksom första plattan "Tubular Bells" (som är härnäst på inköpslistan) är den uppdelad i 2 delar (A och B-sidan) och det händer kanske inte lika många skumma vändningar om man jämför med "Tubular..." men det händer tillräckligt mycket för att stimulera min hjärna, och det på ett mycket avslappnande sätt. Oldfield har låtit sig inspireras av naturen och det hör man verkligen, speciellt i del ett som är väldigt lugn men effektiv.

I slutet på del 2 händer något väldigt överraskande och det på ett mycket givande sätt! Låten övergår i en slags galen tv-spelsfrenzy och jag kan inte sluta att tänka på gamla härliga tider då tv-spelsmusiken var som bäst. Och sen avslutas resan på ett lugnt sätt.

Ja, vad skall jag säga? Gubben Sara har hittat ett ny favoritplatta att ligga i soffan, under en katt, och slappna av till.

"Ommadawn" är efterföljande skiva och blir alltså den tredje och föddes 1975. Här utforskas det lite lugna partier återigen och det är ungefär 125 000 personer som hjälpt till med skivan. Eller, kanske det var en liten överdrift men albumet innehåller allt ifrån en kör, afrikanska trumspelare, några slags keltiska säckpipor och panflöjt.

Keltisk musik möter världen, ungefär. Och det är skön musik men inte lika progressiva på det klassiska viset. Men ändå en mycket bra platta att ta en tur med, mina gubbar och tanter!

Jag måste då beklaga att herr Oldfield inte fortsatte med liknande musik utan gav sig ut mer i stora världen och blev tyvärr då sämre enligt mitt tycke. Det blev ju lite för mycket pop av det hela. En del musiker producerar (tyvärr?) som bäst när de är enslingar som sitter och plinkar hemma och inte när rampljuset skiner dem rätt i ögonen.

För tydligen var Mike just en ensling i början av sin karriär och kände sig väldigt dubbel inför sin egen berömmelse, som ju tog fart direkt.

Måste dela med mig av ett live-klipp med ett gäng sammanbitna musiker. Mike med bland annat Steve Hillage och Pierre Moelin från emminenta husgudarna Gong, som gör "Tubular Bells". Kolla in håret, koncentrationen.... Oj oj! Bästa tiderna.

Miseration!

Min polare Christian Älvestam är en riktig workaholic när det kommer till musik. Jösses, vad han ploppar ur sig mycket alster med olika band! ;) Ni känner igen honom i Miseration, Quest Of Aidance, Solution .45, Torchbearer och han är även på G med en solo-EP.

Jag beundrar hans tåga att hålla igång alla projekt och viljan att få ut så mycket kreativitet ur själ och kropp som möjligt.

Och han är en riktigt stort musikfan också, liksom mig kan han nörda in på olika saker och det tycker jag är en mycket bra kvalité hehe. Och turligt nog delar vi många favoriter...

Just nu jobbar han speciellt hårt med flera projekt samtidigt och jag har inte träffat honom lika mycket det sista, vilket jag saknar.

Nyligen kom i alla fall Miseration, en av de hårdare banden, med en ny musikvideo. Så här bjuder jag på lite skönt mangel att sätta kaffet eller téet i halsen till! ;)

Christian, detta är för dig käre broder!

Their Satanic Majesties Request

Jag rotar runt lite bland skivorna hemma just nu och lyssnar igenom lite av varje. Det är en sån där härlig dag när man verkligen känner för det, att bara trivas, dricka lite lapsang och shoppa i sin egna skivhylla.
Dock shoppade jag lite igår i Göteborg, whoops! ;) Var där med Siv och min kära sambo för att titta på 2 konstutställningar - Frida Kahlo och Jan Lööf. Konstig blandning, säger ni?! Perfekt blandning med lidande och skrämmande barnprogram, säger jag.
Och vi hann sticka in nosarna i två skivbutiker mitt i mellan allt ätande hehe (de där två tycker om att äta!) och jag hittade snabbt alldeles för mycket. Dock försökte jag lugna mig och gå för det jag söker som är rätt billigt...
T ex The Rolling Stones med "Their Satanic Majesties Request" som de själva och många fans i princip hatar.
Perfekt, den tar vi! ;)
Har tänkt lägga vantarna på denna länge då den är skum och väldigt psykedelisk (för att vara Stones). Många kallar den en billig rip-off på Sgt. Peppers med Beatles och visst kan man ana att de fick idén till både musiken och omslaget från just den MEN jag tycker ju om Sgt. Pepper och även detta lilla flummiga alster från Stones. Vissa låtar är riktigt jäklans bra och jag har ju egentligen inte så mycket till övers för de tråkiga musikstunderna som jag tycker Stones ägnat sig en hel del åt i övrigt så jag skall absolut inte klaga på "Their Satanic..."!
För många herrans år sedan såg jag denna vinyl, fast då som ett original (och inte denna metalliskt glänsande), och fattade inte vad det var eller vem eller vilka eller va? - men förstod att jag måste skaffa detta i framtiden.
Ni vet, när man ser ett omslag och det bara suger till i ens musiksjäl! Sluuurp.
Måååste lyssna. Äga.
Så, denna var väldigt bra pris på och en fin liten remastrad variant som fick följa med. Måste jag ha nåt mer med Rolling Stones nu? I think not.
Lyssna bara på "She's a Rainbow" eller "2000 Light Years From Home"!
Bra flummigt.

Ge mig en spark i röven någon förresten, jag har ju alldeles för mycket bra musik för att blogga om det så sällan. Och man upptäcker mer varje vecka. Så - sparka på!

M-A-S-T-E-R!

Igår fick jag hem 2 skivor (det händer inte riktigt lika ofta nu) varav en av dem var Master med sin självbetitlade debut som spelades in under 80-talet. Fast den släpptes ju först 1990.

Av någon anledning har jag inte inhandlat plattan i något format förut.

Detta är en nyutgåva från tjeckiska Doomantia och är riktigt stilig med sk "metallic foil stamped" gatefold och genomskinlig fin vinyl. Efter att ha storstädat hemmet själv en hel jävla dag så lägger jag på denna fartfyllda skatt och jädrans vad humöret skjuter upp i takt med manglet! Jag finner ett sällsamt lugn och samtidigt lite extra energi av Masters sjuka musikaliska resa. Här snackar vi om tidig death metal med en helsikes massa mängder av kängpunk! Det är skitigt och rått, hysteriskt och bra. De var till och med igång med morbid musik innan Death...

Och skivan innehåller även en av de konstigaste och bästa covers av Black Sabbath jag någonsin hört, låten "Children Of The Grave"!

Lyssna och njut för helvete!

Burzum - "From the Depths Of Darkness"

Jag sitter just nu och lyssnar på den försenade Burzumskivan, för första gången. Jag snackar alltså om nyinspelningarna på "From the Depths Of Darkness". Äntligen fick jag min vita vinyl hemskickad och nu är det hög tid att lyssna rejält med en kopp té i hand.

Min omedelbara reaktion är att det låter fruktansvärt bra. Jag har sett fram emot detta. Som jag skrivit förut så tycker jag denna idéen var spännande, inte alls onödig som vissa finner den.
Tidiga Burzum har sin charm, och det var nästan det första jag hörde i black metalgenren tillsammans med Mayhem och Darkthrone. Jag specialbeställde plattorna i den lokala skivhandeln (som gick i graven, tyvärr) och väntade några veckor tills de dykt upp. Och vilka monster det var! Primitiv norsk metal. De förändrade mig.
Och nu är Varg igång med en jävla fart igen, efter briljanta "Belus" och lite mindre märkvärdiga men godkända "Fallen" möter han sig själv. Gamle mannen möter den rebelliska tonåringen. Ingen mer kråksång, de desperata skriken har lämnat plats för en lugnare röst som låter kall, säker och äldre. Men inte mindre farlig. För allt står ju inte riktigt rätt till...
Pytten är också med i spelet fortfarande, och då såklart även Grieghallen, skivan tillägnas till och med producenten som hängt med så länge. Undrar vad Pytten tänkte om detta projektet? Hm.
Jag är egentligen inte så mycket för just nyinspelningar av gammalt material och äger endast några enstaka sådana skivor. Själen och känslan förloras ofta på vägen och det bandet tycker låter fan så mycket bättre tycker jag bara låter mer polerat... Och visst, här är det kanske lite mer kontrollerat kaos men jag accepterar det. Känslan finns där. Musiken skräms fortfarande, om man lyssnat på Burzum länge och letar sig tillbaka till rötterna men samtidigt hör nuet så hör man "det". Det obehagliga. Desperationen. Dåtid möter nutid.

Jag har medvetet inte lyssnat på de gamla skivorna på lääänge nu för att vara öppen, ta in musiken och se vad den kan ge mig.
Men snart måste jag varva detta med mina gamla skivor, jämföra rejält och vara selektiv.

Och tack igen för ett passande omslag. Skulle vilja hoppas på att Burzum snart nöjer sig med en logga eller slags koncept och inte hoppar så för varje skivomslag... Men det kan jag nog glömma, det är ju ändå Varg vi talar om. ;)

Emerson, Lake & Palmer

Det har varit mycket att göra det sista, haft fullt upp med körlektioner och att äntligen fixa körkortet samt få tag på en vettig bil. Phu! Och nu är det fixat! Härligt! Men då vill man ju ut och åka hela tiden så vinylerna har fått stå lite ensamma men ikväll blir det ett rejält lyssnande på de senaste inköpen.
Jo, jag har ju hunnit se på två konserter också - Opeth och Motörhead. Oj oj oj! Mer om dem när jag har igång datorn. Egentligen har jag nog inte landat från dem ännu. Båda var så bra på olika sätt...!

Ikväll spelad det bland annat "Welcome back my friends, to the show that never ends ~ Ladies and Gentlemen" - Emerson, Lake & Palmer.
Finns det inget kortare namn? ;) Det är iallafall en fin trippel-LP som jag hittade i Gbg första trippen dit, så gott som ospelad. Och jävlar vad det svänger! Tycker man om de första skivorna med ELP är denna lite skoj att lägga på spelaren och njuta av då det är en bra blandning på låtarna.
Jag har de första 4-5 plattorna nu och älskar dem verkligen, mer än vad jag trodde. Det är ju stundtals rätt symfoniskt och vissa är väldiga pianoballader men sen bryts allting av med komplexa taktbyten och rätt hårt progressive. Så jag finner ELP stundtals ganska utmanande och det är inget jag lyssnar på när jag är jättetrött och vill chilla utan snarare nåt att hämta energi ur.
Så, vad tycker ni om dessa herrar?