New releases I'll be obsessed about?

Okay, so in the last post I wrote a little about Zelda. And hm, I really do think we need more cats and records in the cyberworld so instead of making this blog more personally with photos of myself I'll be brightening it up with some catstuff once in a while hehe. Because I am a recordlady yeah but also a crazy catlady as well. ;)

We'll see if maybe Zeus likes me blogging more then, because he always protest when I sit down and write a post here. He thinks I am way too relaxed and have better stuff to do! Like following him round the flat and cuddling. And if I dare to blog before I've cleansed the litterbox - holy shite!

He does not like that. And as he is named after a God I try not to disagree too much.

And now for something completely different!

As I am trying to save some money I should only try to order some records that I've really been looking for to be released. But once in a while I will let a mistake (a record?) slip through (my fingers). ;)

Here's a couple of releases that I am looking forward to and that will hopefully have a new home in my recordshelf, and they are quite diverse:

Nekromantheon - "Rise, Vulcan Spectre"

I read somewhere about these guys some time ago and by some reason got curious enough to google them and have a listen at Youtube. That wasn't the easiest by then but luckily enough the magazine Terrorizer soon streamed the whole album, which can be heard here.

These awesome guys are from Norway and deliver a blackened thrashattack right into your guts! And I don't get hugely impressed by many modern black- or thrash metalbands, I must say. But Nekromantheon has a primitive and true feeling about their music. And it's fucking aggressive!

Alcest - "Les Voyages de l'Âme"

Now, Alcest is something I didn't discover yesterday but recently started listening to. When the last album "Écailles de Lune" was about to be released I saw the cover in a mag and directly had a feeling that I had to listen to this. It wasn't brutal at all but haunting and beautiful in it imagery but I felt something. But of course one cannot shop everything that the ears of eyes crave so I kind of tried to forget this. And with the amount of good music, or brilliant, that I discover every week just by myself I almost forgot completely. But then I thought about it when I was at the Earth gig in Gothenburg last year 'cause Alcest were playing the day after. I thought about it but was so satisfied by the brilliant concerts both Sabbath Assembly and Earth did and that I met them that I just wanted to go on the train home and relax. Now I kind of regret that I didn't take the opportunity to see these French emotional guys but... That is life.

Anyways, now "Écailles..." is really getting to me, sticking in my brain and the doubt I had about this being "maybe too emotional and post-rockish" music for me is really washing off.

It's actually very good, very well arranged and it has a few more aggressive moments of black metal as well. You really can tell that Neige is a perfectionist.

So, I am not missing out the release of the new LP, hope it is soon in my hands!

Have a listen at the promo single of "Les Voyages...":

Autopsy - "All Tomorrow's Funerals"

Autopsy is indeed back again and not going soft on us! Goddamn "Macabre Eternal" crushed everything with mashing death metal and filthy, filthy gore obsession. And in February comes a complilation of all their EPs and also new material - 22 tracks of grinding sickening määääteeelll. Oh yessss. This will be great to listen to when one needs some energy and headbang 'til the brain hits the wall. :)

Earth - "Angelf of Darkness Part II"

As I wrote above I saw Earth when they playing in the club Nefertiti in Gothenburg last year, and their music made me feel a bit like I was meditating. The calmness of "Angels of Darkness Part 1" was soothing and nice to experience live. As I grabbed Adrienne and Dylan as they were out smoking afterwards, the spoke of Part 2 coming real soon hopefully. Then they thought already next year as they had recorded the two parts at the same time.

It got a bit delayed though but in a month or so Part 2 is coming, on Southern Lord of course, and I am looking forward to it. Dylan and Adrienne were so kind and lately I've been following Dylan's blog about ancient magic.

Even though it is far from the same drone found at the first releases I like the mixture and calmness the modern Earth delivers. Not something I listen to 20 times a day though, I must be in the right state of mind. And I think that will be the case of Part 2 also.

Black Pyramid - "II"

Stoner/doom from USA. I messed up and did not order their first record, which I am quite sad about since it is amazing. In a week or two the second LP will fly through space and hit the earth, and I will be waiting for it's sonic attack (Hawkind-reference FTW!).

You can have a little listen here but I think they, as most bands I listen to, are best observed in full. Yup, that's why my shelf if full of LPs and not singles. Experience at full. Who wants to fly quickly to the moon? Why not stay a while and enjoy the whole trip, watch the stars and land when the needle has been guided to the centre after an hour or 1000.

Well, that's what I'll be trying to limiting myself to in the beginning of the year/early spring. ;)

Wolves In The Throne Room live i Göteborg

Jajamen, i lördags kom Wolves In The Throne Room till Göteborg, närmare bestämt Truckstop Alaska! Något jag sett fram emot länge, och som jag befarade att jag skulle missa på grund av en rejäl förkylning som gjorde mig rätt oengagerad i allt under veckan. Men envisheten vann och jag släpade med min sambo för en rejäl dos magisk black metal.

Förband var intressanta och udda Wolvserpent som bestod av ett par - en trummande och violinspelande kvinna och karln som skötte gitarr och sång. Innan spelningen brände de salvia och tände ljus och då började jag trivas rejält. Sen drog de igång deras ovanliga och långsamma och upprepande suggestiva doom, utan bas (precis som Dark Castle), och spelade några riktigt långa låtar tills de plötsligt bestämde sig för att det fick vara nog och slutade. Och det var precis lagom långt gig tycker jag, då det kan vara svårt att behålla fokuseringen på scenen under längre tid med bara två personer som stimulerar ens öron och ögon. Vackert var det dock när Brittany reste sig från trummorna och spelade violin till spännande ljudeffekter. För övrigt var det riktigt imponerande hur hon hanterade trummorna, så hängivet och tungt att mina tankar flöt iväg till spelningen med Earth jag såg på Nefertiti och mindes Adrienne Davies intensiva spelande, Brittanys metod påminde om detta fast det var mycket, mycket tyngre.

Musiken från DJ-båset under kvällen valdes tydligen av bröderna Weaver och det tillfredsställde i alla fall mina öron då det var mycket black metal och lite folkig musik, hörde bland annat Wardruna som är en favorit här hemma när det kommer till lugnare meditativ udda musik. I övrigt var det mycket folk på Truckstop, och lite mer äldre publik än under Blood Ceremony - vilket gladde mig så jag inte känner mig som Gandalf den grå. ;)

Och det är klart, en lördag drar ju mer folk än en tisdag och vargarna drog verkligen full lokal.

Glad i hågen och med en Newcastle i näven, drog jag mot merchbåset som var fullt till bredden av tröjor och skivor och jag siktade glatt in mig på "Diadems of 12 Stars" på trippel-LP och nya "Celestial Lineage" på dubbelvinyl, då jag saknade dem båda. Senare blev det också en turnétröja eftersom jag varit så duktig att inte handlat några fler skivor under Göteborgsvistelsen. ;)

Så var det dags för Wolves In The Throne Room. Två ljuslyktor på scenen och fem stycken snygga, enkla och effektiva bakgrunder (som en uppdelad backdrop ungefär) föreställande skog med olika djur. När det dunkla blåa ljuset tändes mot dem fäste jag min blick på vargen och ugglan och blev som hypnotiserad när musiken kom igång. WITTR var verkligen duktiga på att hitta det hänförande i enkelheten - gula lampor mot trumsetet, det fladdrande stearinljuset i lyktorna, de små blåa lamporna de tände på gitarrerna som fick gitarrhalsarna att lysa upp lite mystiskt. Och mängder med rök. De rätt småväxta bröderna imponerade stort, Aaron trummade som en arg gud och Nathan attackerade mikrofonen vid det frustrerande skrikandet. Jag tyckte de lyckades bra med att förmedla sin musik, även fast jag stod och blundade nästan halva konserten, eller kanske just därför. Jag blundade inte för att de var tråkiga att se utan för att de är suggestiva, om man vill kan man hamna i en slags trans och vandra in i en mörk skog tillsammans med musikerna, hitta det instinktiva och primitiva inom sig själv och för en stund förkasta allt modernt och verkligen känna sig som den hedning man innerst inne är.

Så etiketten "ekologisk black metal" är inte för inte.

Spelningen höll på i lite mer än en timme, kanske närmare en och en halv, och den väckte något i mig som ibland går i dvala - intresset för nutida black metal. Eftersom jag lyssnat på denna genre i ungefär 15 år nu så tappar jag ofta intresset för det som händer nu, fastnar för väldigt få nya skivor men Wolves In The Throne Room väckte det och jag är grymt glad att jag äntligen såg dem live då man kanske inte får någon ny chans.

För det nya och förmodligen sista albumet är ett mästerverk.

Jag tyckte om "Stained Glass Revelations" med Negative Plane, som ju också är amerikanska, och nu har jag hittat något som känns ännu mer. Kallt, rått, vackert, primitivt, nytt, gammalt, mossigt, argt och ja...

"Celestial Lineage" och Wolves In The Throne Room knyter ihop allt.

Det jag som satt och lyssnade på Emperor, Burzum, Darkthrone för först gången och blev för all tid vilse i de mörka skogarna - och det jag som idag egentligen hör hemma i precis samma skogar. Det får mig att tänka mycket på hur tacksam jag är för att jag vårdar mitt musikintresse, expanderar det till färggladare trakter (skogarna som det progressiva skapar) men aldrig tappar det som till så stor del är jag. Nej, aldrig i livet att jag tänker offra den delen.

Så jag slänger på "In The Nightside Eclipse" efter WITTR och ger mig ut på ännu en mörk resa.

Hoppas att ni känner likadant om musik...

Musikäventyr i storstan

I måndags var det dags för mig att ut och åka igen, dvs färdas till trevliga Göteborg för att se Earth och Sabbath Assembly mfl. Det ledde till ett varmt dygn i Göteborg som blev himla trivsamt. Hamnade på en takterrass bredvid Ullevi för att njuta av några goda öl i värmen.

Självklart blev det några goda ale.

Efter mycket om och men hamnade vi på mycket trivsamma jazzstället Nefertiti (där även Graveyard spelade sist...) och då vi anlände lite senare så spelade Menace Ruine sitt set.

Skumt tvåmannaband från Kanada, en blandning av oljud och neo-folksång kanske man kan säga. En pytteliten kvinna sjunger som sjutton över en enorm ljudmatta av diverse skumheter alltså.

Till vår förskräckning är merchen inte öppen ännu och jag konstaterar att jag får försöka smyga mig dit senare för att skaffa lite skivor och tröjor.

Vi hamnar på något sätt längst fram och Sabbath Assembly går på scen. Stämningsfullt. Vilken jäklans pipa Jex har! Detta är riktig sektmusik, faktiskt inspirerat av den riktiga religiösa sekten The Process Church Of The Final Judgement som fanns under 60- och 70-talet som både skrev lovsånger till Jesus och Satan. Och man färdas ganska snabbt till någon liten lokal under slutet av 60-talet. Jex är lika dramatisk som hon är i Jex Thoth och trummisen Xtian trummar rituellt på, det blir smått hypnotiskt. Det som saknas är dock lite mer drama, skräck. Kanske lite levande ljus, ockulta tecken och kåpor. Men icke som Ghost.

Trummorna låter fenomenalt bra. Allt låter bra. Jex står en meter ifrån mig och flippar ut, fastnar i sin egen musik. Jag är nöjd.

Sen är det dags för Earth. Kungarna av drone. Största inspirationen för Sunn O))) och liknande band. Och på Dylans gitarrfodral finns ett klistermärke med Sunn O))). Jag ler.

Han stämmer sin gitarr. Kall och totalt lugn. Jag tänker på att denne mannen varit nära vän med Kurt Cobain, också tagit tunga droger som en galning, skapat de skummaste av låtar - men nu står denna relativt lille herrn framför mig med pondus och ser välmående ut. Hans kvinna intar trummorna. Det börjar. Kvinnan trummar med en sådan inlevelse men samtidigt försiktighet att jag blir imponerad direkt. Cellokvinnan är barfota, ser konstnärlig ut och är grym. Kvinnliga basisten försvinner bort i rymden någonstans. Musiken är långsam, mestadels är från nya skivan. En blandning av tyngd, country, blues, jazz, metal... Allt långsamt och med tålamod. Dylan är lugn, väldigt lugn.

Det blir några äldre låtar, i ny tappning. Och i slutet av konserten kommer man in i det på riktigt. Man känner sig som ett träd som står och svajjar i den milda vinden, det är behagligt och ganska meditativt. Jag är nöjd igen.

Jag smyger mig iväg till merchen som nu öppnat. På något sätt börjar jag prata med Xtian i Sabbath Assembly, köpter vinylen och han signerar den. Jag är lycklig över trummorna och han blir glad och är riktigt schysst fast han har stenansikte. Han lyckas locka dit Jex och efter några ord med henne (jag vet inte om hon är full, hög eller bara lite allmänt skum och glad - men hon är väldigt glad att träffa mig och trevlig) signerar hon också. Nööööjd. Lite skumma är de, och Jex utstrålar någon slags Janis Joplin-glans när hon pratar.

Sambons bror, som är överlycklig över att ha sett Earth, möter upp mig och vi lullar glatt ut, mest berusade av musiken mer än öl. Och vilka står där? En supertrevlig Adrienne och Dylan, paret i Earth. Hej hej och man behöver inte säga mer än så förrän hon blir entusiastisk och jättemysig, vi diskuterar trumljud och den nya skivan (inte den släppta, den som kommer - del 2) och hon presenterar oss för Dylan som också är trevlig. Här signeras det också friskt utan att man behöver tjata, de upprepar våra namn så det känns vänskapligt och allt med kvällen är bäst.

På vägen hem, någonstans i Göteborg, lyser fullmånen starkt. Nöjd.

Dag nummer två passar jag på att införskaffa nya Morbid 3LP-boxen för att slippa frakten. Det är nördigt, jag vet, men jag kan inte hjälpa det - vill ha!

Jag får med mig en singel med göteborgska dödsgänget Miasmal, sambons bror är givmild.

Och det låter riktigt bra! Old school. Döds och punk i samma gryta.

Jag återvänder hem, glad efter musikäventyr. Somnar på tåget bredvid en sprättig medelålderskvinna med "jag är bäst"-attityd. Men jag bryr mig inte. Jag plockar upp skivorna och ler. Det är härligt att vara en långhårig nörd.

Obehaglig musik

Vad är obehaglig musik? Jag har tidigare tagit upp Earth här, som i tidiga karriären gjorde rätt obehaglig drone doom och självklart influerade det ett lite senare band Sunn O))).

Solen är framme men vinden piskar lite utanför och vad passar bättre då än lite Sunno O))) snurrandes på skivspelaren? Här är en "låt" från "Monoliths & Dimensions" från 2009.

Och om ni tycker om "De Mysteriis Dom Sathanas" med Mayhem för att Attila Csihar medverkar på den, skall ni nog kolla in Sunn O)))s senaste skivor. Attilas nröst bidrar absolut till den jobbiga stämningen...

Earth ja. Nu förtiden är de inte lika obehagliga musikaliskt utan gör lite mjukare musik och inkorporerar även lite country och jazz. Låter det konstigt tycker ni? Det funkar faktiskt!

Variation kan bli bra. Här är nyaste "Angels of Darkness, Demons of Light Part 1" i limiterad röd vinyl.

Jag fullkomligt älskar färgen på den och konstaterar återigen att Southern Lord är kungar på att göra fina och påkostade vinylutgåvor. Dock är de riktigt tunga, t ex "Monoliths & Dimensions" väger riktigt rejält då omslaget är i hård pappkartong.

Earth turnerar på nya plattan och kommer snart till både Göteborg och Stockholm, och har med sig sektinspirerade Sabbath Assembly. Kanske man borde avnjuta live...